måndag 12 september 2011

À l'intérieur

Det här är nog en av de värsta filmer jag sett. Det är minimalistisk slasherskräck om en höggravid kvinna vars hem invaderas av en kvinna utan namn som är väldigt händig med sax. Några andra personer gör kortare, och blodiga gästspel. Det är överhuvudtaget en väldigt blodig film. Redan förtexterna visas mot en fond av blod som trögt väller fram över någon yta. Blod i sig är förstås inte skrämmande men här spetsas det med en klaustrofobisk känsla, våld riktad mot något av det mest sårbara som finns - en gravid kvinna - och en vildsint grymhet. När jag såg Martyrs i somras kollade jag runt lite på nätet och då nämnes den här filmen flera gånger. Någon skrev exempelvis att Martyrs inte var någon ny "À l'intérieur" och det är det inte. Dock tycker jag inte att jämförelsen utfaller till Á l'intérieurs fördel. Den senare är som sagt minimalistisk och även om det var omöjligt att tycka att Sarah, den höggravida kvinnan, var någon papperfigur med allt lidande och tårar som man upplevde genom henne, så blev personskildringen lite väl kompakt. Det är likadant med själv historien. Inte den minsta utvikning eller utsvävning. Manuset är som en krypskytts kula. Hursomhelst, vill man se riktigt blodig film som egentligen är för mycket finns det ingen anledning att vänta med att ta del av À l'intérieur. Den är sublim i all sin grymhet.

7 kommentarer:

  1. Fast jag känner mig rätt härdad, var både krokarna genom hälsenorna och flera av scenerna i Inside nästan över gränsen för mig. Det som man väl kan säga skiljer de här franska extremfilmerna från det gamla vanliga slasherköret är att de K ä n n s så inihelvete; man lider med ungdomarna i Frontiers - istället för att som i Jasonfilmerna eller Hostel hoppas att de ska dö så snabbt och skoningslöst som möjligt. Våldet i franskfilmerna är genuint obehagligt och magstarkt, vilket gör att det hela känns som en hyfsat realistiska mardrömmar.

    SvaraRadera
  2. Interieur är den film från franska skräckfilmsvågen som jag tycker bäst om. En hederlig slasher. Jag har svårt för tortyrskräck som Martyrs och Frontiers, de får mig att gäspa och börja tänka på hur mycket roligare det hade varit om jag fått stoppa in ett övernaturligt element.

    SvaraRadera
  3. CJ;
    Men det är ju -om man tolkar välvilligt- ett övernaturligt element i Martyrs, som är min favorit bland franska skräckvågen. Annars håller jag med, skräck med övernaturlig prägel är alltid bättre.

    SvaraRadera
  4. Jag blev rätt förvånad när jag fann att jag gillade de här filmerna. Martyrs tycker jag känns som en övernaturlig film i och med det nästan metafysiska anslaget och det vansinne den gestaltar.
    Men för övrigt håller jag med om att det är bäst när skräck innehåller övernaturligheter.

    SvaraRadera
  5. "Känns" är väl nyckelordet här. Martyrs k ä n n s nästan övernaturlig, och som Stewe skriver så bryr jag mig verkligen om de som råkar ut för tortyr, och det är vad som gör filmerna så obehagliga.

    SvaraRadera
  6. Skräck som innefattar barn eller gravida kvinnor gör mig illamående. Martyrs, där emot, tyckte jag var en bra film, ungefär halvvägs, sedan blev den för mycket. Inte på ett illamående sätt, utan bara som ett avbrott mot resten.

    SvaraRadera
  7. Att bli illamående skulle i och för sig kunna vara ett bra betyg när det gäller skräckfilm.
    Men visst, alla har vi våra gränser.

    SvaraRadera