Systematiserat våld

Saxat från Aftonbladet idag:
"För tio år sedan avslöjades att skojätten Nike använde sig av barnarbetare och att arbetsförhållandena i många av företagets 1 000 utländska fabriker var allt annat än bra. Sedan dess har företaget vidtagit en rad åtgärder för att förbättra villkoren och rentvå sitt eget rykte.
Men dussintals arbetare i Indonesien som nyhetsbyrån AP har talat med vittnar om att det ännu finns mycket kvar att göra. De tillverkar alla skor av märket Converse, som Nike köpte 2003.
En arbetare på fabriken Sukabumi berättar att hon fick sparkar av en övervakare efter ha begått ett misstag när hon skar upp gummi som används till skosulor.
– Vi är maktlösa. Vårt enda val är att stanna och lida eller tala ut och bli avskedade, säger kvinnan, som vill vara anonym av rädsla för repressalier."

Favorit i repris från Blondinbella: "Vår generation är snarare mer kritisk än någonsin. Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda."

Polis skyddar Niketown mot tweetar under kravallerna i Seattle 1999

Och en liten påminnelse från No logo (2000) av Naomi Klein om protester mot Nikefabrikernas svältlöner och dåliga villkor:
"Ungdomarna - varav de flesta var mellan elva och tretton - skrek och hojtade och dumpade ett flertal soppåsar med stinkande gamla Nikeskor framför fötterna på en rad väktare som hade fått specialuppdraget att skydda de heliga Nikelokalerna."

Saint Ange

Barnhem och sjukhus är skiten

Saint Ange/House of whispers är Laugiers debutfilm, mer känd för den banbrytande tortyrfilmen Martyrs. Det är en franska-rumänsk samproduktion där skådespelarna talar engelska. Jag trodde först att jag fått tag i en remake, men det visade sig vara originalet.
Filmens huvudperson kommer till ett nedlagt barnhem för att arbeta. Hon är gravid i hemlighet och barnet tillkom förmodligen inte under några angenäma former. När hon kommer dit reser barnen därifrån och kvar blir en husmor och en kvinna med mentala problem som vuxit upp på barnhem. Det står psykologisk thriller på mitt omslag men det här är en spökhistoria.
Det är mycket stämning och atmosfär i filmen. Ett gammalt, fallfärdigt hus med en labyrint av korridorer och rum. Förruttnade golv och rostiga rör. Knakande dörrar. Stora fönster med gardiner som fladdrar i stormar. Blinkande lampor. Ruiner. Lådor med undanstoppade dokument. Oförklarliga ljud och händelser. Jämrande ljud som kanske kommer från vattenrör och luftens vinande. Fördolda utrymmen. Det stora, labyrintiska huset som en bild av hemligheterna och förvirringen hos människorna som bor kvar där.
Jag har läst lite på forum på nätet att en massa trådar lämnas lösa och att den är långsam och tråkig. Måste man ha action och inälvor hela tiden känns den säkert långsam, men det där med lösa trådar begriper jag inte. Jag hade inga problem med att förstå filmen och tyckte att det hände något hela tiden, om än inte på någon övertydlig nivå. Det var knappast det otäckaste jag sett, men välgjort och kusligt.

Franska martyrer

All you need is blood


Jag såg nyligen Martyrs av Pascal Laugier. Kände mig konstig och tom efteråt. Världen kändes på något sätt som om den kunde kantra vilken sekund som helst. Filmen hade fjättrat mig lika obevekligt vid skärmen som kedjorna i filmen fjättrade offren.
Kedjor. Väggar nedstänkta med blod. Gråt. Massor med gråt. Huvudpersonerna snyftade, hulkade, knep ihop ögonen mest hela tiden. Tortyrkammare, självskador och flådda kroppar. En extas som öppnade sig mot tomheten.
Jag har faktiskt inte sett saw- eller hostelfilmerna men tror inte att det skulle roa mig särskilt. Äckla måttligt och tråka ut. Jag har sett annat som jag tyckte var blodigt och tråkigt. Martyrs är blodig men får mig också att leva mig in i smärtan, känna desperationen i hämnarnas våld och utsattheten hos de misshandlade. Förövarnas våld är rationaliserat och genomkorsat av försvarsmekanismer som hindrar dem från att se vilka missfoster de i själva verket är.
Jag brukar inte bry mig så mycket om eventuella spoilers, men den här gången vill jag faktiskt inte berätta ett ord för mycket. Bara se den. Och förresten, det ska komma en amerikansk remake. För publik som inte orkar höra franska, läsa textöversättningar eller får utslag av något som inte liknar det de ser för det mesta.