Jag vill se svaga kvinnor

Jag har funderat över det här med Starka kvinnliga personer i fiktion. "Hon är en Stark kvinna" kan man höra om någon filmpersonlighet, men det kan vara ett ganska grunt porträtt med något påklistrat, typ att hon viftar med en pickadoll eller är i karriären. Vad är det för bra med det? Är det något fel på svaga kvinnor? Varför kan man inte göra en feministiskt trovärdig film om svaga kvinnor? Dessutom blir det lätt endimensionellt. Kvinnor är svaga ibland, precis som män. Det är mänskligt att vara bådeoch. Nåja, jag ska inte skriva så mycket om det utan helt enkelt hänvisa till inlägget på den här bloggen som handlar om just det.

Darling River

"Mitt huvud är ett strerilt rum. En operationssal. Ett väntrum med sjuka kvinnor som har suttit där i veckor. Ett träd behängt med laxrosa och smutsvita klänningar och bränt linne. Där hänger mors kappa med sina skyar av sot. Mors fläckiga linnen. Mors underkläder. Mors broderier som om hon varit en sådan mor som broderar."

Darling River är allt annat än ett sterilt rum. Det är en intensivt fysisk roman där skeendet är intimt förknippat med kroppens förfall och svaghet. Dåliga tänder, illasittande kläder, självsvält, menstruationslöshet, hår som ramlar av i tussar, ögon så svaga att allt ljus är som från strålkastare, stinkande kön, skämda armhålor, valkar, förlossningsärr och så vidare. Romanens inledning där en flicka åker omkring med sin far i ett brinnande landskap känns nästan surrealistisk, som en dröm. Språket i sig är nog något av det bästa jag läst på länge. Vacker och otäckt på samma gång. Som en form av introvert splatter där ett vilddjur av psykosociala omständigheter gradvis förtär människorna.

Du ska göra det andra inte vill kännas vid

Nu har jag läst Kristian Lundbergs ' Yarden'. Den är bara på 140 sidor, inget mot monsterdeckare på 450 sidor. Vissa böcker är som berg av späck där någon hugger med köttyxa, ibland väldigt slö. Men Yarden är precisa piskrapp på en graciös kropp.
Lundberg var med i Malmöligan, en samling poeter där bland annat Lukas Moodyson ingick, som gjorde uppläsningar och hade en viss framgång i breda lager. Han har sedan dess fortsatt skriva poesi men även deckare. Jag läste en del av hans poesi för länge sedan och när jag fick reda på vad Yarden handlade om tyckte jag det var dags att kolla upp honom igen.
Yarden är självbifografisk och handlar om hur Lundberg inte får mer kulturjobb och tvingas bli daglönare i Malmö hamn, längst ner på samhällets botten. Samtidigt får läsaren ta del av hans uppväxt och historia. Man kan väl säga att hans liv gått i en cirkel.
Så här kan han skriva:

"Jag har inte kontroll över mitt värde; knappt ens mitt språk längre.
Det är andra faktorer som styr. Det är en kaosvärld. Det är en skuggvärld. Jag är en liten del av ett stort maskineri. Bilindustrin. På sätt och vis är jag inom bilindustrin. På ett annat plan är jag bara en sådan som kommer och går, en sådan vars namn man aldrig lägger på minnet. Det tar ett par veckor innan jag får ett eget skåp i omklädningsboden. Nere på godsspeditionen, som jag också arbetar för under nätterna, får jag varken skåp eller ett eget namn.
Det är ändå ingen som pratar med mig. Jag är fyrtiotvå år gammal. Jag är en hund. Om mig kan man säga: "Låt honom göra det! Vi skall fan inte behöva städa!" och så gör jag allt som alla andra inte vill kännas vid."

Lundbergs farsa var framgångsrik men det var inget som påverkade hans uppväxt till det bättre eftersom fadern drog illa kvickt - och höll sig borta. Såhär skriver han om sin pappa:

"Det finns speciellt en episod som jag aldrig kommer att glömma; i mitt minne antar den närapå mystiska proportioner. Det händer att jag måste fråga mina sysken: "Var det verkligen sant? Sade han verkligen så?"
Deras svar: "Ja. Det är sant. Det var så." Min far bodde i en större exklusiv bostadsrätt i centrala Malmö. Det var verkligen en vacker våning; högt i tak, knarrande parkett. Nu skulle han fylla jämnt, femtio eller sextio minns jag verkligen inte. Han ringde runt till oss syskon och frågade om vi ville arbeta för honom under den här kvällen - ta emot ytterrockar och servera mat. "Men ni behöver ju inte säga att ni känner mig? Ni kan ju vara personal. Och tjäna en hacka.""

Häng med på Lundbergs rasande välskrivna skildring av en omvänd klassresa och se om din världsbild står pall för den.