Misantropi

En fem år gammal artikel satte igång något av en folkstorm mot Annica Dahlström och nu kan man läsa den här artikeln på Aftonbladet om att män inte är farliga för sina barn. Och när jag kollar kommentarerna till artikeln så visar det sig att vissa tror att Annica Dahlström är feminist. Att hon är en del av "feministmaffian". Vissa vet fan ingenting. Och de vill inget veta heller.
Och under tiden i Kina så är det inte bara svett som flyter för att välbeställda över hela världen ska få köpa sig en Ipad, utan även blod. Det har man ju hört om nu typ hundra gånger. Och det är knappast bättre med  annan teknologi, eller tischor eller whatever. Det är ju inte precis första gången man läser om sådant här. Same same but different.
Normens öga spottar ur sig så starka eldar att vi måste blunda och inte kan se klart. Men vi tror att det är lägerelden i vår mitt...
Då kanske det är bättre att svära trohet åt mörkret... ?

Blod Eld Död

Vadå blodet droppar? Det ska forsa. Bilden: Erik Danielsson i Watain.

Jag fick tag i Blod Eld Död på sjudagarslån. Snygg titel. Det första kapitlet jag läste var om Shining och självmordsmetal eftersom jag nyss upptäckt och gillar bandet ifråga (särskilt albumet "Född förlorare") och är intresserad av genren i stort.
   Jag är inte så vansinnigt förtjust i Watain, men efter att ha läst kapitlet om dem skulle jag gärna se en konsert, och då är jag ändå lite småljummen till konserter numera. Så här säger Vega Natas:
   "På en Watainspelning skändas varje sinne så totalt att man går upp helt i upplevelsen. Lukten av ruttet kött är så intensiv att jag kan smaka den, hettan från elden, smärtan från den upphetsade publiken och naturligtvis den rent musikaliska attacken. I det tillståndet, när sinnena är så överhettade att de trubbas av helt, kan jag hitta till en plats inom mig själv som är helt ren."
   Kapitlet har också en mening som blir väldigt rolig och bisarr om den rycks ur sitt sammanhang: "Men hur kan man vilja gå och se Watain, men inte vilja känna lukten?".
   Apropå två korpar som det vällde mask ur och var en del av scendekoren.
   Sedan hoppade jag runt lite i boken samt läste kapitlen om Pelle Dead, Black metal, Deathmetal, Av män för män. Alexandra Balogh har en intressant infallsvinkel: "Black metal handlar om våld, brutalitet och ondska. Det har inte så mycket med kön eller med sex att göra /--/ Det skulle vara fel med en naken brud på ett skivomslag, det skulle vara oseriöst. Det var bland annat det som lockade mig till genren. Som black metal-tjej var det unisex som gällde. Man klädde sig inte annorlunda än killarna. Ibland trodde folk att man var en snubbe, om man inte hade smink eller örhängen. Det tyckte jag var rätt skönt. Folk i skolan drog i mig och undrade vad jag var för något."
   En del kapitel, som det om Heavy Load tyckte jag var rätt tråkiga och en hel del hann jag inte läsa. Det får bli nästa gång jag lånar, eller köper den. Jag gillar att författarna går på djupet utan att framhäva sig själva och sina personliga funderingar. Av det jag läst verkar de inte intresserade av skönmålning, sensationsmakande eller demonisering. Jävligt bra helt enkelt.

Läsning för spruckna ögon

Eskapix fick mig att återknyta kontakten med Emilie Autumn. När hon inte sitter på dårhus gör hon såhär fina låtar.

Eskapix 1 2012 börjar med ett reportage från Frightfest av Magnus Blomdahl. Frightfest är en festival för fantastisk film med fokus på skräck. Magnus Blomdahl är mannen bakom "Äkta skräck". Lite om min egen relation till "Äkta skräck" (som jag inte ens läst): Jag blev förstås intresserad när den kom ut och när jag gick igenom vilka filmare som Blomdahl skrev om kände jag knappt igen någon av dem. När jag kollade upp dem blev jag dock fundersam över om jag verkligen skulle förmå att gilla någon. Vissa verkade mest stapla vedervärdigheter ovanpå varandra; typ någon seriemördare som stympade sina offer, autentiska spyor, kannibalism, sexuella övergrepp och så vidare. Inte för att jag har något emot att någon eller några av dem förekommer, men alla på en gång. Och sparsamt med övernaturliga inslag verkade det som. Jag vill gärna ha lite spöken och demoner.
   Då kanske det också säger desto mer om Blomdahls förmåga eftersom jag faktiskt läste hans reportage med behållning. Men det handlar trots allt om skräck - och det visar sig att han dessutom gillar Martyrs som jag tyckte mycket om - och han skriver bra. Det är helt enkelt en intressant inblick i någon annans reflektioner om en avkrok inom mörk kultur.
   På det följer Stewe Sundins novell "Spår i snö". Den handlar om Elinora, en liten flicka som flyttar till en ny ort tillsammans med sin mamma. Det verkar vara rätt vanligt att de flyttar och läsaren får följa hur flickan börjar i skola. Det finns en stillsamhet, ett dämpat tonfall i skildrinngen som skapar en effektiv kontrast till Elinoras tilltagande isolering, de övernaturliga förändringarna i hennes kropp och mammans galenskap.
   "Det hade kunnat vara samma skola som den jag gick i tidigare, bara det att byggnaderna var annorlunda. Det hade kunnat vara samma barn, fast med andra ansikten. Allt blev sig likt så snabbt, jag minns det som att det skedde på några veckor efter att jag börjat."
   Personskildringen, prosan och accelereringen mot slutet - som ljudet av en motor som plötsligt varvar upp sig varpå läsaren känner berättelsen slå in i honom/henne. Det är bra.
   Camilla Jönsson har skrivit "Strängar" om en rockmusiker som inte kan motstå att köpa en ny gitarr. Som givetvis visar sig vara något mer. Jönsson kan svänga ihop en bra historia, men jag skulle vilja att hon fann en mer egen vinkel, ett personligare tonfall, några mer idiosynkratiska bilder. Jag tycker den här novellen är bättre än flera andra jag läst av henne, särskilt slutscenerna.
   Sandra Christiansen har skrivit om en balkongvy mot världens undergång. Det är en surrealistisk berättelse med betydande inslag av erotik. Den yttersta tiden förvandlar huvudpersonen och Christiansens språk har hullingar av sensualism och poesi. Den rösten kan läsaren inte komma loss från förrän novellen är slut, om ens då.
   Patrik Centervall har skrivit om kristna vapendårar i "Men först låt oss be". Egentligen har jag samma invändning mot den som mot Jönssons novell. Jag vill ha lite till. Kanske lite djupare personskildring eller lite större tomhetskänsla eller lite blodigare jakt. Något som särskiljer den lite, lite till. Men den är helt okej läsning som den är.
   Malin Rydén skriver om livet som djurskyddsinspektör. Det är en perfekt novell. Personskildringen är bra, prosan känns nära som en ovälkommen smekning över huden, tempot är obevekligt. Ett litet bett för att väcka aptiten:
   "Kadavren hade legat omkring henne i dyngan, uppsvällda av gaser. Stanken var bedövande men utsikten var värre, som om hon svävat i skyn och tittat ned på ett landskap av dynga bestrött med hårbeväxta kullar. Istället för flockar av antiloper fanns här horder av flugor, istället för vattenhål och floder fanns här spruckna ögon och halvruttet kött."
   Martin Glännhag har skrivit om tysk expressionism och Daniel Rehnlund om Lucio Fulci. Jag övervägde att inte läsa dem, men när jag väl gjorde det så fann jag dem inspirerande. Så fel man kan ha.

Detta är verkligheten

Shining - Claws of Perdition by noir-desir
Så var det dags igen. Jag är så trött på att läsa snusförnuftiga analyser med meningar som "Det är liksom lättare att hantera hot i form av en vampyr eller en demon än den sortens diffusa hotbilder som vi lever med idag - ekonomisk kollaps, miljöförstöring, kärnkraftsolyckor."
Den här gången är det Heberlein som får bre ut sig på en helsida om skräck i DN. Hon refererar lite till Ajvide-Lindqvist, Theorin och lite annat smått och gott och analyserar skräckläsaren. Som givetvis framstår som lätt efterbliven. Någon som tar sin tillfykt till vampyrer för att han inte pallar med det mer diffusa blodsugandet som exempelvis vårt finanssystem sysslar med.
   Jag leder en kurs i att skriva skräck och fantasy och till denna hade jag med mig "Hälsans mysterium" av Antonovsky. Lite kort handlar den om att författaren kom fram till att de judar som mådde bäst efter sin vistelse i koncentrationslägren också hade en särskild inställning till livet. De upplevde världen som begripliglig, dvs förnuftsmässigt gripbar, möjlig att hantera samt meningsfull. Skräck handlar helt enkelt om människor som befinner sig i situationer som vänder upp och ner på de begreppen. Skräck är också ett specifikt sätt att gestalta förlusten av begriplighet, oförmågan att hantera tillvaron och förlusten av mening. Lovecraft som Heberlein uppehåller sig vid gestaltar detta på ett mycket tydligt vis. Monstren är oftast obegripliga - vilket till och med uttrycks av Lovecraft genom att beskriva dem med en radda adjektiv - och omöjliga att överkomma. Om huvudpersonen inte dör beror det mer på att de övernaturliga varelserna helt enkelt inte lade märke till honom/henne eller inte har något intresse av  personen ifråga. Det här är varken demoner eller änglar, bara mäktiga väsen med sina egna intressen och prioriteringar. Mötet med dem förorsakar ofta en känsla av meningslöshet och medvetenhet om tillvarons skörhet hos huvudpersonen.
   All konst handlar om gestaltning och avgränsning. I en roman som är bokstavstroget realistisk gestaltas miljöförstöring och liknande av enskilda människor och händelser. Det är likadant i skräcklitteraturen, förutom att man där har möjligheten att föra in fantastik i sina gestaltningar. Franzen använder sig till exempel av en familj för att gestalta hur USA förändrats. Eller är det så att det liksom känns lättare att hantera en enskild familjs vedermödor än att skildra ekonomisk kollaps, miljöförstöring och kärnkraftsolyckor?
   Jag läser skräck för att jag känner igen mig i den. Som jämförelse känner jag till exempel inte igen mig särskilt i Underdog av Flygt. Det nördiga och nostalgiska uppräknandet av tidstypiska detaljer tröttar mig bara. Känns verkligen som ett rotande i symboler för det välbekanta, ett besvärjande av nutiden genom att grotta ner sig i det förflutnas förtecken. Hans sexito-sjuttiotal var inte mitt. Mitt hade med människor och känslor att göra, mitt hade andra förtecken trots att jag växte upp i ungefär samma Malmö. Däremot känner jag igen mig i den litenhet som Lovcrafts huvudpersoner upplever, deras rädsla för en tillvaro de inte kan hantera. Det liknar nämligen mer min egen upplevelse av exempelvis uppväxt och skola. Liknar på ett metaforiskt plan. Inte ens i mitt eget hem gick det omkring människor med fiskfjäll. Men känslan av främlingskap, av närmast slumpmässigt våld mot kropp och psyke, upplevelsen av en omgivning som med lätthet kunde överträda ens gränser är något jag kan relatera till. Det är också vad jag försöker förmedla när jag själv skriver fantastik. Det övernaturliga blir en metafor, en katalysator. Och jag tror att det finns fler därute som har ett sådant förhållandet till skräck. Ett där de inte bara använder det som något slags snuttefilt med fläckar av syntetblod för att gömma sig.

Kulan som kommer

Ingenting annat än smärta kvar här. / Ingenting annat än kulor och smärta / och den hopsjunkna blodsutgjutelsen / och alla fan och jävlar / och Herre Gud från de sårade. / Ingenting kvar här utom smärtan / Tro på det när du ser det / Tro på det när en tolvåring / rullar en handgranat i rummet. / Eller när en prickskytt stansar ett hål / djupt in i någons huvudskål. / Tro på det när fyra män /stiger ur en taxibil i Mosul / och skickar en skur av mässing och eld / över gatan. Öppna smärtans evig boning / och se vad som finns där av knivar / och tänder. Öppna smärtans eviga boning och se / hur våldsamma män går på jakt efter själar.

Jag var och lyssnade på Brian Turner när han läste ur och berättade om bakgrunden till sin diktsamling "Kulan som kommer" om hans tid som som soldat i Irak. Det hölls även paneldiskussioner med Jenny Tunedal och några andra deltog, men eftersom jag inte har någon lust att skriva om det och det här inte är något slags professionellt forum väljer jag att inte skriva om det.
 För att tydliggöra vilken stress man kunde uppleva som soldat berättade Turner lite om den konvoj som han åkte med in i Irak. Eftersom man inte kunde räkna med att motståndet som helhet bar uniform undrade han hur man skulle avgöra vem man skulle skjuta emot. ”Ser du någon med en AK47:a så skjut”, blev svaret. En bit längre fram fick han syn på ett par män som gick med gevären vid sidan, som om de gömde dem. De gick dock att se att det var AK47:or varför Turner gjorde sig redo för eldgivning. I sista sekunden ropade någon annan ”Badge!”, dvs signalerade att de två männen i själv verket var security contractors. Legoknektar.
 Han talade också lite om hur uppdragen i Irak kunde se ut. Ett uppdrag kunde t ex vara att eskortera några andra till någon form av bygge där takpannorna skulle räknas så att de inte stals eller såldes av. Han fann dock att detta egentligen inte var uppdraget. Det var istället att få alla att gå över gatan på ett tryckt sätt. Han beskrev det som en ganska omfattande uppgift där man fick kolla överallt, gå en och en, ordna med täckning ställa sig frågor som varför så många bilar var parkerade just då osv osv.
Han sa också att krig mest gick ut på att ha tråkigt under långa tider. Däremellan kunde något hända som tog all uppmärksamhet i anspråk varpå man hade tråkigt igen. Det var svårt att från hans position förstå hur saker hängde ihop. Han skrev på diktsamlingen medan han var i Irak men till de andra i plutonen sade han bara att han skrev hem. Det visade sig dock i efterhand att tre andra – varav en tog livet av sig – också skrev dikter. Han hade också sett klotter/anslag på en vägg någonstans om diktuppläsning. Någonstans arrangerade alltså soldater diktuppläsningar.
 Själv berättade han dock inte under tiden han var i Irak att han skrev dikter. Han var sergeant och ville inte underminera den persona som han skapat inför de andra soldaterna. Apropå det tyckte han inte att han själv var en särskilt strålande sergeant, men att han kände sina soldater och därför fungerade det. Han beskrev det som att han t ex visste att soldat X var smart men klumpig och att han lätt kunde välta något om han måste smyga. Turner kunde ta med detta i beräkningen, vilket ett bättre men nytt befäl inte skulle kunna. Han upplevde det inte som att han genomgick något slags katarsis när han skrev om kriget medan han var i Irak. Däremot när han kom hem, mötte publik och gjorde uppläsningar så kunde han använda poesin till att tänka kring det han varit med om. Han och Tunedal talade också om hur man genom poesin skala av förförförståelsen och betrakta ett fenomen med nya ögon, avbekantifiera språket.
 Turner beskrev sitt deltagande i krig som en tradition, något han gjorde för att andra i släkten gjort det före honom. Han talade om hur han som liten pojke kunde sitta bredvid morfar och se på en krigsfilm om andra världskriget, och förstå att han egentligen satt bredvid en som varit där – men som aldrig talade om det. Så för att få del av det som aldrig talades om gick han själv i krig.
 Han var själv stillsamt kritisk mot insatsen i Irak, och talade om hur han blivit kallad ”coward” av en man som också tjänstgjort. Det lustiga var att mannen som kallat Turner feg själv berättade om en incident där han skjutit mot folk i en buss i tron att det var upprorsmän som sedan visat sig vara civila. Där avslutades berättelsen vilket Turner tyckte var intressant i efterhand. Som om anklagaren ändå velat berätta om att han själv begått illdåd men likafullt inte riktigt kunde tillåta sig att inse konsekvenserna av sina upplevelser. Diktsamlingen har recenserats här.

À l'intérieur

Det här är nog en av de värsta filmer jag sett. Det är minimalistisk slasherskräck om en höggravid kvinna vars hem invaderas av en kvinna utan namn som är väldigt händig med sax. Några andra personer gör kortare, och blodiga gästspel. Det är överhuvudtaget en väldigt blodig film. Redan förtexterna visas mot en fond av blod som trögt väller fram över någon yta. Blod i sig är förstås inte skrämmande men här spetsas det med en klaustrofobisk känsla, våld riktad mot något av det mest sårbara som finns - en gravid kvinna - och en vildsint grymhet. När jag såg Martyrs i somras kollade jag runt lite på nätet och då nämnes den här filmen flera gånger. Någon skrev exempelvis att Martyrs inte var någon ny "À l'intérieur" och det är det inte. Dock tycker jag inte att jämförelsen utfaller till Á l'intérieurs fördel. Den senare är som sagt minimalistisk och även om det var omöjligt att tycka att Sarah, den höggravida kvinnan, var någon papperfigur med allt lidande och tårar som man upplevde genom henne, så blev personskildringen lite väl kompakt. Det är likadant med själv historien. Inte den minsta utvikning eller utsvävning. Manuset är som en krypskytts kula. Hursomhelst, vill man se riktigt blodig film som egentligen är för mycket finns det ingen anledning att vänta med att ta del av À l'intérieur. Den är sublim i all sin grymhet.

Frontier(s)

Jag såg Frontier(s), fransk tortyrskräck. Våldsamma upplopp följer när en högerextrem regering tar över i Frankrike. Några ungdomar av utländsk härkomst kommer över en stor summa pengar - genom någon form av rån kan man förmoda - och flyr mot Amsterdam. När de tar in på ett litet lantligt hotell hamnar de i klorna på en nazistisk kannibalklan. Jag blev lite fascinerad av hur klanen skapat sig ett eget universum där man faktiskt äter upp de som gör intrång utifrån. Medan jag såg på filmen började jag fundera över hur en berättelse om medlemmarna skulle se ut. Det finns ett spännande mönster av avund, sträng hierarki, pennalism, lojalitet, hat och till och med något slags kärlek - inte mycket av den varan förstås - i den milt talat dysfunktionella släkten. Jag tänkte mig en längre berättelse där man närmade sig familjemedlemmarna, deras erfarenheter och känsloliv till upplösningen som gestaltas i filmen.