Världen ska brinna

Multikultur

2012-02-11T06:59:00.000-08:00

Blondinbella:
Ett av de motargument jag hört är att det finns folk med tunga arbeten som inte klarar av att jobba tills de fyller 75. Men tanken är inte att man ska ha samma yrke från att man är 18 år till 74. Kanske man är målare i början av karriären, men när ryggen inte pallar längre börjar man sälja färg och vid 60 kanske man blir konsult. Vilket jobb man har ska påverkas av var man befinner sig i livet./--/Istället kommer ens jobb allt mer bli ens livsstil./--/ Jobb ska inte vara en börda."

Johan Jönson i "med. bort. in":

Jag sålde. mitt kroppsliga arbete.
väl det enda jag kunde
utan att kunna det särskilt bra.
för avtalsenligt. låg lön.
emellanåt. grått och svart. för ännu lägre.
mina tankar. var osäljbara. det.
var inte ens tankar. det var.
som vita pappersark. förstörda. av poesi.
jag gjorde. det jag förväntades göra.
så lite som möjligt. det som krävdes.
för överlevnad och för.
att undvika uppenbar och avslöjande skam.
jag använde kroppen och kroppsdelarna.
jag försörjde mig och de mina.
jag använde kroppen.
och ryggen.
och axlarna och skuldrorna.
och kroppsdelar.
och ryggen. jag använde kroppen.
tills den blev skadad.
och sjuk. den blev. värdelöst svag.
den blev utsliten och knäckt.
det blev bara skit. med kroppen och ryggjäveln.
det blev en värdelös jävla skitrygg
kroppen hade döda partier och sjok. kvar. i sig.
som nära och symbiotiska.
men oåtkomliga fiender.

Och här kan man läsa ett annat inlägg om blondinbella och multikultur.

Människor som kanonmat, del tre

2012-02-09T01:07:00.000-08:00

Amerikanska forskare utförde medicinska experiment på människor i Guatemala.

Det gör det lite mer begripligt att amerikanska storföretag handlade med den nazistiska regimen, även efter att USA gått med i kriget. Var det ett sätt att försöka förvandla ett totalitärt styre till en demokratisk och marknadsekonomisk regim? Eller kanske det bara var likgiltighet för annat än den rikes porzac; vinstsiffror? Det kanske också gör det mer begripligt att att man framställde handböcker i tortyr. Patenterade metoder. Kanske kommer CIA att dra de hemsidor inför rätta för upphovsrättsintrång som lägger ut deras böcker på nätet?

Men det har förstås bara att göra med att jag är avundsjuk på de där läkarna, storföretagen och de häftiga CIA-agenterna. Och att jag vill ha det som i Sovjet. Särskilt med tanke på att McCoy pekar på att man lät sig inpireras av KGBs förhörsmetoder.
I en film eller en bok skulle alla de där döda som så många vänder bort blicken från kunna komma tillbaka. Spöken, gastar, zombier som kräver att inte glömmas, som druckit sig berusade på all rädsla och likgiltighet som sipprat ut ur de astrala sfärerna, dränkt dem i deras gravar, lärt dem bli vad deras förövare behandlade dem som. Om någon av dem fortfarande kan tala kommer de att väsa:
"Ni räkande oss aldrig, gick bara där som uppsvällda lik fulla av gaserna från er egen förträfflighet!"
Förruttnelse från förr, de omärkta gravarnas folk som inte är intresserade av att kräva det som fråntagits dem, utan bara vill förstöra. Urskillningslöst.

Vardagen är en domedag

2012-02-08T12:57:00.000-08:00

"Sliten, konsumerad och slocknad"

hur ful.
och oattraktiv jag är.
hur skamfyllt det är att bära på
att tvingas visa upp.
all denna motsats till skönhet.
det håller mig inne i lägenheten.
också det.
trots att jag vantrivs i lägenheten.
och att insikten om det fula.
får utsträckning. som expanderande.
som kontaminerade zoner.
också retroaktivt. och
är starkare.
för den återstående tiden.
jag kommer att bli fulare.
fetare. än mer oattraktiv.
ändå. envisas den övergödda, grisaktiga kroppen.
gång på gång
som återkommande svettanfall.
att bli våt. och kåt. så flämtande kåt.
och ännu kåtare.
som. en desperat, fantasierande.
sjuttonårig blatte.
- Ur "med.bort.in. av Johan Jönson

Självmordsmetal

Korsett innanför köttet.

2012-02-06T10:50:00.000-08:00

Läste nyligen en Vakttornsartikel om hur man ska behandla uteslutna. Det är ingen nyhet att man gör så här men det är ändå en bra sammanfattning av tankegångarna i ämnet.
"Det finns vänner i församlingen som har begått allvarliga synder och som blivit tillrättavisade "med stränghet, så att de ska vara sunda i tron" (Tit. 1:13) Men för vissa har deras handlingssätt lett till att de blivit uteslutna./--/ Vi kan bara ta ett exempel på vilka goda resultat det kan få om en familj lojalt följer Jehovas anvisning om att inte umgås med en utesluten släkting. En ung man hade varit utesluten i tio år, och under hela den tiden hade hans pappa, mamma och fyra bröder följt uppmaningen att "sluta upp att vara i sällskap" med honom. Själv försökte han ibland hitta tillfällen att umgås med dem, men berömvärt nog höll alla i familjen fast vid beslutet att inte ha någon kontakt med honom. När han blivit återupptagen berättade han att han hela tiden saknade kontakten med familjen, särskilt på kvällarna när han var ensam. Men, som han själv erkände, om familjen hade umgåtts bara lite med honom skulle han ha nöjt sig med det. Men eftersom ingen i familjen hade någon som helst kontakt med honom, blev hans stark önskan att få vara tillsammans med dem en av anledningarna att reparera förhållandet till Jehova. Tänkt gärna på detta om du någon gång frestas att överträda Jehovas befallning att inte umgås med uteslutna släktingar."
Intressant hur känslomässig utpressning ses som ett legitimt sätt att tvinga någon tillbaka till tron. Det är också ett exempel på vad som hela tiden pågår inom ett Jehovas vittne och hans/hennes förhållande till omvärlden. Tron blir en korsett och man ska helst dra åt så hårt som möjligt. Det man inte kan få bort ska pressas ihop, tryckas undan. Att man knappt kan andas spelar ingen roll. Att det är omöjligt att springa gör ingenting heller. Då kunde man ju springa långt, långt bort därifrån.
Artikeln får mig att tänka på andra saker också. Under min uppväxt har jag läst åtskilliga artiklar i Vakna och Vakttornet och känner särskilt igen det där med att någon "erkänner". Det läggs alltid in i tid och otid, för små och stora saker. Synen på livet som en brottsplats.
Tonen är så stillsam i texten, resonerande, logisk inom sin snäva sfär.

Och så har jag en liten länk till en blogg där man kan läsa hur kristna i USA regarerar på att ett gäng ateister vill ta bort ett kors som är uppställt på Ground Zero. När ni klickat på länken, scrolla neråt och kolla in statusuppdateringarna...

Avslutat kapitel

2012-02-03T00:57:00.000-08:00

Igår var sista tillfället för "Skriva skräck och fantasy" som jag varit kursledare för på Folkuniversitetet. Jag har tidigare varit med i skrivarcirklar och liknande så jag är ganska van vid textsamtal, men det var ändå inte en helt lätt uppgift. Inte så mycket på grund av kursdeltagarna utan mer mina egna krav och fantasier. Jag vill förstås att det jag gör blir bra, och jag är ganska bra på att föreställa mig vad folk gör när de inte gillar det jag gör. Men vill man verkligen göra något ska man inte låta prestationsångest eller annan rädsla låta hindra sig.
Det var nära att kursen överhuvudtaget inte blev av eftersom det var få sökande. Någon fick dessutom ett nytt jobb i samma veva och var tvungen att utebli ett par gånger innan han helt enkelt tackade för sig.
Men den sista träffen kändes som en bra avslutning och Rebecca på Folkuniversitetet hade redan satt upp mig som lärare på en ny kursomgång inför våren, något jag dock avböjde. Eventuellt anmäler jag mitt intresse inför våren, men det beror lite på hur vissa andra saker i mitt liv faller ut.
Här har en av kursdeltagarna skrivit om sista tillfället på sin bokblogg Boktjuven. Hennes bloggvinkel är att skriva vad hon vill stjäla från böckerna för att förbättra sitt eget skrivande, en ganska rolig vinkel tycker jag.
Skräckförfattaren C J Håkansson har blivit intervjuad på Spektakulärt. Läs eller dö.

Det är aldrig rea på offerkoftor

2012-01-31T13:23:00.000-08:00

Min kompis Elin - som en gång i tiden recenserade min roman tillsammans med Siska - skriver precis vad jag tycker om begreppet "offer" och synen på det. Vi har sett och gillat samma TV-program och retat oss på samma boktitel. Vad som menas? Läs här.

C J Håkansson om censur, då och nu.

2012-01-30T00:43:00.000-08:00

Ny krönika av C J Håkansson, vars huvudsakliga brottsplats är skräckromanen Fjärilen från Tibet. Trovärdiga vittnen har även rapporterat hans sporadiska nedslag i tidsriften Eskapix.

"I dag är det statliga förmynderiet avskaffat i Sverige, men kulturcensuren lever och frodas. I demokratiska länder har den bytt form och är, som det mesta idag, inte reglerad av staten, utan av marknaden /--/ Marknaden är på sätt och vis mer konservativ än staten i sin censuriver, något jag själv lägger märke till varje gång jag går förlagsrundan med en ny roman. Den hegemoni vi lever i vill inte ha något annorlunda, utan mer av samma sak. Vinstbringande alster som är lätta att marknadsföra."

Svennezombien recenserar "De döda... "

2012-01-29T13:28:00.000-08:00

Bloggen Swedishzombie har stigit ur de levande dödas horder för att recensera min roman "De döda fruktar födelsen". Han skriver bland annat:
"De döda fruktar födelsen är en bok som föranleder mycket reflektion och som aldrig blir tråkig. Det är en flyhänt text som ofta är rolig och makaber. Det är dark fantasy och skräcken ligger inte på ytan i texten utan i de djupare skikten som får skrattet att fastna i läsarens hals."

Och vad kan vara en mer passande ljudkuliss än "Casus Luciferi" - "Lucifers fall"? Musik som sliter sönder en och dessutom handlar om änglar.

Misantropi

2012-01-27T13:42:00.000-08:00

En fem år gammal artikel satte igång något av en folkstorm mot Annica Dahlström och nu kan man läsa den här artikeln på Aftonbladet om att män inte är farliga för sina barn. Och när jag kollar kommentarerna till artikeln så visar det sig att vissa tror att Annica Dahlström är feminist. Att hon är en del av "feministmaffian". Vissa vet fan ingenting. Och de vill inget veta heller.
Och under tiden i Kina så är det inte bara svett som flyter för att välbeställda över hela världen ska få köpa sig en Ipad, utan även blod. Det har man ju hört om nu typ hundra gånger. Och det är knappast bättre med annan teknologi, eller tischor eller whatever. Det är ju inte precis första gången man läser om sådant här. Same same but different.
Normens öga spottar ur sig så starka eldar att vi måste blunda och inte kan se klart. Men vi tror att det är lägerelden i vår mitt...
Då kanske det är bättre att svära trohet åt mörkret... ?

Blod Eld Död

2012-01-27T01:31:00.000-08:00

Vadå blodet droppar? Det ska forsa. Bilden: Erik Danielsson i Watain.

Jag fick tag i Blod Eld Död på sjudagarslån. Snygg titel. Det första kapitlet jag läste var om Shining och självmordsmetal eftersom jag nyss upptäckt och gillar bandet ifråga (särskilt albumet "Född förlorare") och är intresserad av genren i stort.
Jag är inte så vansinnigt förtjust i Watain, men efter att ha läst kapitlet om dem skulle jag gärna se en konsert, och då är jag ändå lite småljummen till konserter numera. Så här säger Vega Natas:
"På en Watainspelning skändas varje sinne så totalt att man går upp helt i upplevelsen. Lukten av ruttet kött är så intensiv att jag kan smaka den, hettan från elden, smärtan från den upphetsade publiken och naturligtvis den rent musikaliska attacken. I det tillståndet, när sinnena är så överhettade att de trubbas av helt, kan jag hitta till en plats inom mig själv som är helt ren."
Kapitlet har också en mening som blir väldigt rolig och bisarr om den rycks ur sitt sammanhang: "Men hur kan man vilja gå och se Watain, men inte vilja känna lukten?".
Apropå två korpar som det vällde mask ur och var en del av scendekoren.
Sedan hoppade jag runt lite i boken samt läste kapitlen om Pelle Dead, Black metal, Deathmetal, Av män för män. Alexandra Balogh har en intressant infallsvinkel: "Black metal handlar om våld, brutalitet och ondska. Det har inte så mycket med kön eller med sex att göra /--/ Det skulle vara fel med en naken brud på ett skivomslag, det skulle vara oseriöst. Det var bland annat det som lockade mig till genren. Som black metal-tjej var det unisex som gällde. Man klädde sig inte annorlunda än killarna. Ibland trodde folk att man var en snubbe, om man inte hade smink eller örhängen. Det tyckte jag var rätt skönt. Folk i skolan drog i mig och undrade vad jag var för något."
En del kapitel, som det om Heavy Load tyckte jag var rätt tråkiga och en hel del hann jag inte läsa. Det får bli nästa gång jag lånar, eller köper den. Jag gillar att författarna går på djupet utan att framhäva sig själva och sina personliga funderingar. Av det jag läst verkar de inte intresserade av skönmålning, sensationsmakande eller demonisering. Jävligt bra helt enkelt.

Högre utbildning deformerar tron

2012-01-26T10:52:00.000-08:00

Santorum, en republikansk presidentkandidat som tycker att man inte ska utsätta våldtäkts- och incestoffer för traumat med aborter (!) pratar om hur man indoktrineras på högre lärosäten.

Här är ett tal mot högre utbildning som hölls på en sammankomst för Jehovas vittnen. Bland x-JV har det den mångtydiga benämningen "hål-i-huvudet-talet". Om man inte orkar lyssna på hela så börja en bit in, förslagsvis från 3:40 så får man reda på orsaken till den dubiösa benämningen.

"Bränn ner hela världen"

2012-01-23T04:15:00.000-08:00

Soundtrack till den här bloggen:

"Låt napalmen regna ner
Bränn ner hela världen"

Jag läste nyss ut "Ja till Liv" av Liv Strömqvist och råkade surfa in på en recension som avslutades med:
"Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favoritobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarporträttet på bokens "inner sleeve" så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där."

Kåtsug? Jag tycker blicken är intensiv och det första jag tänkte var att Liv förmodligen har likadan blick när hon är arg. Ingen långsökt association heller med tanke på tonen i hennes serier. Den där kepsen gör dessutom att mina tankar går till latinamerikanska gerillasoldater. Men vissa tänker mest på sex och andra, som jag, tänker mest på våld...

Läsning för spruckna ögon

2012-01-20T09:28:00.000-08:00

Eskapix fick mig att återknyta kontakten med Emilie Autumn. När hon inte sitter på dårhus gör hon såhär fina låtar.

Eskapix 1 2012 börjar med ett reportage från Frightfest av Magnus Blomdahl. Frightfest är en festival för fantastisk film med fokus på skräck. Magnus Blomdahl är mannen bakom "Äkta skräck". Lite om min egen relation till "Äkta skräck" (som jag inte ens läst): Jag blev förstås intresserad när den kom ut och när jag gick igenom vilka filmare som Blomdahl skrev om kände jag knappt igen någon av dem. När jag kollade upp dem blev jag dock fundersam över om jag verkligen skulle förmå att gilla någon. Vissa verkade mest stapla vedervärdigheter ovanpå varandra; typ någon seriemördare som stympade sina offer, autentiska spyor, kannibalism, sexuella övergrepp och så vidare. Inte för att jag har något emot att någon eller några av dem förekommer, men alla på en gång. Och sparsamt med övernaturliga inslag verkade det som. Jag vill gärna ha lite spöken och demoner.
Då kanske det också säger desto mer om Blomdahls förmåga eftersom jag faktiskt läste hans reportage med behållning. Men det handlar trots allt om skräck - och det visar sig att han dessutom gillar Martyrs som jag tyckte mycket om - och han skriver bra. Det är helt enkelt en intressant inblick i någon annans reflektioner om en avkrok inom mörk kultur.
På det följer Stewe Sundins novell "Spår i snö". Den handlar om Elinora, en liten flicka som flyttar till en ny ort tillsammans med sin mamma. Det verkar vara rätt vanligt att de flyttar och läsaren får följa hur flickan börjar i skola. Det finns en stillsamhet, ett dämpat tonfall i skildrinngen som skapar en effektiv kontrast till Elinoras tilltagande isolering, de övernaturliga förändringarna i hennes kropp och mammans galenskap.
"Det hade kunnat vara samma skola som den jag gick i tidigare, bara det att byggnaderna var annorlunda. Det hade kunnat vara samma barn, fast med andra ansikten. Allt blev sig likt så snabbt, jag minns det som att det skedde på några veckor efter att jag börjat."
Personskildringen, prosan och accelereringen mot slutet - som ljudet av en motor som plötsligt varvar upp sig varpå läsaren känner berättelsen slå in i honom/henne. Det är bra.
Camilla Jönsson har skrivit "Strängar" om en rockmusiker som inte kan motstå att köpa en ny gitarr. Som givetvis visar sig vara något mer. Jönsson kan svänga ihop en bra historia, men jag skulle vilja att hon fann en mer egen vinkel, ett personligare tonfall, några mer idiosynkratiska bilder. Jag tycker den här novellen är bättre än flera andra jag läst av henne, särskilt slutscenerna.
Sandra Christiansen har skrivit om en balkongvy mot världens undergång. Det är en surrealistisk berättelse med betydande inslag av erotik. Den yttersta tiden förvandlar huvudpersonen och Christiansens språk har hullingar av sensualism och poesi. Den rösten kan läsaren inte komma loss från förrän novellen är slut, om ens då.
Patrik Centervall har skrivit om kristna vapendårar i "Men först låt oss be". Egentligen har jag samma invändning mot den som mot Jönssons novell. Jag vill ha lite till. Kanske lite djupare personskildring eller lite större tomhetskänsla eller lite blodigare jakt. Något som särskiljer den lite, lite till. Men den är helt okej läsning som den är.
Malin Rydén skriver om livet som djurskyddsinspektör. Det är en perfekt novell. Personskildringen är bra, prosan känns nära som en ovälkommen smekning över huden, tempot är obevekligt. Ett litet bett för att väcka aptiten:
"Kadavren hade legat omkring henne i dyngan, uppsvällda av gaser. Stanken var bedövande men utsikten var värre, som om hon svävat i skyn och tittat ned på ett landskap av dynga bestrött med hårbeväxta kullar. Istället för flockar av antiloper fanns här horder av flugor, istället för vattenhål och floder fanns här spruckna ögon och halvruttet kött."
Martin Glännhag har skrivit om tysk expressionism och Daniel Rehnlund om Lucio Fulci. Jag övervägde att inte läsa dem, men när jag väl gjorde det så fann jag dem inspirerande. Så fel man kan ha.

Förakt för män

2012-01-18T11:58:00.000-08:00

Jag förstår mig inte på Pär Ström. Han gillar inte feminister och tycker att män är förtryckta i vårt samhälle. Samtidigt stöder han sig på forskaren Annica Dahlström som skrivit "Könet sitter i hjärnan".
I en intervju i Aftonbladet varnar Dahlström för att män ska ta hand om barn:
"De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser. Därför är det många småbarn som också får smisk av sina fäder."
Jag fattar inte att män som tyckte att Wachenfelt förolämpade dem när hon sade att "Män är djur" inte blir fly förbannade när de läser det här. Och att Pär Ström bara kan med att ha henne som allierad är ju helt otroligt. Dahlström säger helt enkelt att män är genetiskt mer våldsammare än kvinnor. Så pass att de kan skada sin egen avkomma genom att bara vara sig själva. Genom att vara män. Att det är typiskt manligt att skada sina barn. Män är helt enkelt programmerade för våld. Det är ju precis det som man brukar kritisera feminister för att säga. Men till skillnad från feminister som brukar prata om social konstruktion menar Dahlström att det är biologiskt betingat. En fläck som aldrig går bort med andra ord.
Jaja, jag vet att hon drämmer till med brasklappen att det är individuellt men än sedan? Det brukar inte göra Pär Ström och hans gelikar gladare när feminister motiverar sig på liknande vis.

Förklaringar

2012-01-05T01:31:00.000-08:00

Förklaring 1:
Svd-krönikören Gustaf Almqvist förklarar Londonupploppen:

"Som jag understryker på ledarsidan idag finns det inget orsakssamband mellan sociala problem och kriminalitet. Det finns måhända ett visst samband, en korrelation. Men inte mer än så. Allt annat vore att säga något djupt fördomsfullt: att fattigdom leder till att man förlorar känslan för rätt och fel."

Förklaring 2:
"Slutsatsen som dras i "Reading the Riot" är också att upploppen i själva verket var politiskt motiverade. Det handlade inte i första hand om prylarna utan upploppsmakarna var trötta på regeringen neddragningar, ekonomiska orättvisor och den höga arbetslösheten. Framför allt var de trött på polisens ständiga kroppsvisiteringar. Nästan två tredjedelar av upploppsmakarna bor i Londons fattigaste kvarter."
Läs resten här.
Reading the riots

Demoniska smurfer

2011-12-02T07:28:00.001-08:00

"Sanning och konsekvens" visade ett program om hur Jehovas vittnen underlät att anmäla en pedofil trots att de visste vad han ägnade sig åt. Det var intressant, men vid sidan av pedofilgrejen tänkte jag på några andra saker som pedofiloffret sade och som jag kan känna igen mig i:

"Jag var rädd för allt när jag var liten. Jag var rädd för att göra fel. Jag var rädd för att säga nej. Jag var rädd för att ta plats. Jag var rädd för Harmageddon /--/ de alltid sade att Gud ser dig oavsett om du ligger i din säng eller är ute och leker, är inne på toaletten - Gud ser dig alltid. Så man kände sig otroligt övervakad."

"Man är väldigt speciell om man växer upp med Jehovas. Man säger saker på annorlundare sätt. Man beter sig annorlunda än andra barn."

På ett forum för XJV har jag också sett att smurfer ansågs demoniska ett tag. Det här hände inte under min tid - jag samlade på smurfer och läste albumen om och om igen - och vad jag förstår har det aldrig stått något om det i den teokratiska litteraturen, utan det var ungefär som ett rykte som kom igång. Vissa menade att smurferna var inspirerade av tomtar (inte jultomtar utan de där små som ser över gården ni vet) och eftersom tomtar var något okristet var lek med smurfer syndigt. Det är lite som den där exorcisten som tycker att yoga och Harry Potter är sataniskt. Och ja, jag läste artiklar i Vakna! eller Vakttornet om att yoga härstammade från hedniska läror och kunde öppna sinnet för demoniskt inflytande. Jag vet egentligen inte vad JV tycker om Harry Potter - jag lämnade dem innan HP ens var påtänkt - men på XJVforumet skrev någon som hört ett tal på Rikets sal om att man inte skulle se Ringen-filmerna eftersom de var "spiritistiska", dvs handlade om magi och sådant där. Det förvånar mig inte särskilt. Jag hade ofta skuldkänslor för att jag gillade Tolkien och fantasy och liknande. Var rädd för att Gud inte skulle gilla mig eftersom jag gillade sådant.

Petra på plattan

2011-11-28T02:26:00.001-08:00

Petra i min roman "De döda fruktar födelsen":
"Jag gillade att slåss när jag var yngre. Jag hade mycket ilska inom mig, men det var också en skön känsla att golva någon, en kick för självförtroendet. Våld kan bli som en drog."

Valentina på Plattan:
För att förstärka sitt rykte bar hon batong, knogjärn och knivar. Det kunde bli tio bråk på två timmar. Hennes knytnävar träffade ansikten och blod strömmade från spräckta ögonbryn.
- Jag förstod att det var allvarligt, men jag kände bara ilska. Det var skönt att slå.

Älska grafer

2011-11-26T06:03:00.001-08:00

"Mycket till den som tjänar mycket, mindre till dem som tjänar mindre och sjunkande inkomster till dem som tjänar allra minst.
Inte en enda av de tio tiondelarna frångår detta mönster.
I kronor räknat blir skillnaderna dessutom markant större och klon blir ännu spretigare efter 2006."
Läs mer här.
Och vad har Borg själv att säga om detta?

Och Reinfelt uttrycker det såhär:

Människor som kanonmat del tre

2011-11-22T13:01:00.001-08:00

Och apropå kanonmat. Det etablerade samhället skjuter de fattigaste längre ner.

Snyggt jobbat. De som har mest får störst ökning men ju mindre man har från början desto mindre frå man. De längst ner trampar vi längre ner i gyttjan. Här är förresten någon som kollat vart fotspåren i gyttjan leder. Läs gärna kommentarfältet, det är ofta ganska givande i det här fallet, du kanske till och med får svar på dina egna frågor.
Nåja, trampar man i gyttja kan man få det på kläderna. Då går det såhär:

Människor som kanonmat del två

2011-11-22T12:18:00.001-08:00

Hmm, tydligen vågade man inte släppa igenom texten helt oredigerad i Sverige. Såhär stod det i ursprungstexten:"On one particular day," says Selma, "I didn't want to have a Bible study. The night before, Steve hade hit me as I had tried to prove a point, and I was feeling sad and sorry for myself."

I den svenska utgåvan har man översatt det på fölljande vis:
"Kvällen innan hade Steve och jag grälat, och han blev rasande. Jag var ledsen och tyckte synd om mig själv."
Man har mildrat texten i den spanska utgåvan också, men inte i den norska. Där står det rätt ut att Steve slog till Selma.

Är det okej för att man ändrat i den svenska texten? Njä, det är ju bara toppen på ett patriarkaliskt isberg som man försöker dölja. För det är ju inte så att man får reda på detta hur som helst. Man har inte föredrag i Rikets sal om hur man anpassar texter lokalt. Sådant får man höra på omvägar. Istället får man höra att alla får ta del av samma lära och att de ska lyda den till punkt och pricka, även om den sedan ändras när man får "nytt ljus". Detta för att man inte själv får gå in och kritisera.

Människor som kanonmat

2011-11-20T00:51:00.001-08:00

Jag växte upp i Jehovas vittnen, något som påverkat mig ganska mycket, därför hänger jag lite på elektroniska forum där andra ex-JV samlas och diskuterar (eller snackar skit och grälar :-)). När jag var inne för några dagar sedan hade en av medlemmarna lagt upp ett Vakttornsutdrag ur ett nummer som kommer att publiceras i pappersform i Februari nästa år. JV är en väldigt centralstyrd organisation och samma tidskrifter går ut över hela världen, så det lär landa i Sverige i översatt form. Det handlar om hur man ska se på partners som man är gift med men som inte är med i JV eller Sanningen (the Truth) som tron ofta kallas internt. Här är ett av råden:
"A wife may be able to win her husband over to true worship by being in subjection and showing deep respect for him, even if he treats her harshly./--/Consider the case of Selma. When she began to study the Bible with Jehova's Witnesses, her husband, Steve, was not pleased. He admits, "I became angry, jealous, possessive, and insecure." Selma observes: "Even before I got the truth, living with Steve was like walking on eggshells. He was hot-tempered. When I started studying the Bible, this charavteristic intensified." What helped?
Selma recalls a lesson she learned from the Witness who studied with her. "On one particular day", says Selma, "I didn´t want to have a Bible study. The night before, Steve hade hit me as I had tried to prove a point, and I was feeling sad and sorry for myself. After I told the sister what had happened and how I felt, she asked med to read 1 Corinthians 13: 4-7. As I did, I began to reason, "Steve never does any of these loving things for me." But the sister made me think differently by asking, "How many of those acts of love do you show toward your husband?" My answer was "None for he is difficult to live with." The sister softly said, "Selma, who is trying to be a Christian here? You or Steve?" Realising that I needed to adjust my thinking, I prayed to Jehovah to help med be more loving toward Steve. Slowly things started to change." After 17 years Steve accepted the truth."

I och för sig är det inte så konstigt att de skriver så här. Jehovas vittnen är en patriarkal organisation där männen är kvinnans huvud (nej inte bara överhuvud, utan huvud. Precis som "Den trogne och omdömesgille slaven", dvs Sällskapet Vakttornet är församlingarnas huvud, och Jesus är "slavens" huvud. Många huvuden som flyger omkring och är hos andra.). En av de saker som jag hade svårast för från tidig ålder var just att betrakta mig själv som något slags framtida överhuvud. Jag tyckte min syster med sina höga betyg, min mamma och många andra kvinnor jag mötte inte riktigt behövde den typen av styrning. Det tilltalade mig inte heller av andra skäl. Den som går in i en underordnad roll kan ibland använda sig av den på ett sätt att få igenom sin vilja genom att kräva att den överordnad gör vissa saker eftersom han/hon är överordnad. "Nej, det kan jag inte jag som kvinna göra, du måste ... " och så hänvisa till något bibelställe.
Jag gav naturligtvis läpparnas bekännelse till tron, men lade aldrig någon större vikt vid det. När jag blev äldre fick jag allt svårare för den ojämlikhet, på alla plan, som är genomgående inom Jehovas vittnens hierarkiska organisation. Naturligtvis finns det många som bortförklarar detta, det gjorde jag själv när jag var med där. Jag brukade hänvisa till något bibelställe där det står något om att man ska älska sin hustru som sitt eget kött - och att man därför inte kunde förtrycka eller misshandla eller liknande. Och man får inte glömma att det är rätt många kvinnor som är med i JV. JV är en lektion i självbedrägeri. Det visar också, apropå multikulturalism och muslimer och sådant där, att vi i västerlandet knappast släppt all gammal patriarkal ballast. Sedan är det lite intressant hur JV-systern i exemplet förespråkar en tanke om att Selma måste sända ut kärlek för att få kärlek tillbaka från Steve. När Selma säger att det är svårt att vara kärlekfull när Steve inte behandlar henne kärleksfullt så frågar JV-systern bara: "Vem är det som försöker vara kristen?" Lite samma tanke som i newage och viss självhjälpslitteratur där man själv har ansvaret för allting och det bara handlar om att sända ut rätt signaler. Och det verkar ju funka. Efter 17 år blir mannen JV. Hur många gånger frun fick stryk under de sjutton åren står det inget om, och alla skulle kanske inte hålla med om att inträde i JV är det bästa. Men alla blir salig på sin fason, det som inte dödar härdar, det är inte ens fel att två träter, var inte så negativ utan se det positiva och var glad över att Steve och Selma är överens och älskar varandra, vi har religionsfrihet i sverige och USA, muslimerna är värre med sina hedersmord osv osv.
Hela Jehovas vittnen genomsyras av att medlemmarna är ett slags teokratisk kanonmat. Tidskrifterna handlar om att man ska gå mer i tjänsten, läsa mer teokratisk litteratur, går mer på möten OCH hur man kan försaka så mycket som möjligt av världen utanför församlingen. Utbildning, karriär, intressen, vänner, nöjen; skär och skär. Idealet är en människa som är anorektisk på insidan.
Och nej, pratar du med ett Jehovas vittne tycker de att det här är befängda tankar förstås. Själv tyckte jag att jag valt det helt själv, fast jag var född in tron, gick på två tvåtimmarsmöten på Rikets sal i veckan och ett entimmes bokstudium - varje vecka. Lägg därtill tjänsten på fältet (dörrknackande) ett par timmar varje helg, läsning av teokratiska tidskrifter samt en vardag som genomsyrades av JVtänket in i minsta detalj så förstår ju vem som helst att det kanske är förenat med vissa svårigheter att tänka helt fritt.

"I Kina var vi tvungna att skicka in en lista på låtar – och sedan spelade vi något helt annat! Vi spelade Revolution begins… "

2011-11-13T13:05:00.001-08:00

Och här kan ni läsa en intervju med vokalisten Angela Gossow.

Ett skalpellsnitt från 70-talet fram till nu

2011-11-11T11:26:00.001-08:00

Gangstarapparna i Kartellen blandar blod med Nationalteatern.

Shining delar spruta med Stoffe i "Ett anständigt liv" (modstrilogin)

Andra delen av Total Utfrysning

Lästips

2011-11-05T06:57:00.000-07:00

Senaste numret av Nöjesguiden om rasism och politisk korrekthet är jävligt bra. Särskilt artikeln "Rasism bekämpas inte med klassförakt" lyser hårt. "White trash" är ett uttryck som verkar vara helt okej att använda för att markera att man själv är en bättre människa, och det är inte okej.
Såhär står det till exempel:
"Man skulle kunna tro att människor som skriver manus åtta timma om dagen är kreativ när de skapar persongallerier, men när det gäller arbetarklasskaraktärer är det slappt. De är extremt stereotypa och i fokus är ofta föräldern (läs: den ensamstående mamman). Hon är sexuellt lösaktig, vulgär och klär sig "smaklöst". Dessutom är hon lite tjock, kedjeröker och har en massa tatueringar (tidigare var svanktatueringen poppis, nu är det istället den heltäckta armen som gäller)./--/Den brittiske antropologen Dr. Gillian Evans är specialiserad på klassfrågor och menar att vi idag mest ser ojämlikheten som en fråga om etnicitet, snarare än klass. Det har lett till att den vita arbetarklassen exkluderats vilket har gjort att den utvecklat en större stolthet kring just sitt etniska ursprung. Den ökade främlingsfientligheten kan alltså ses som en backlash på klassföraktet. Den antirasistiska kampen kräver därför, precis som kvinnokampen, en klasskamp."
Men i dagens livspusselsverige är tal om klassamhälle likvärdigt med att fisa i hissen. Ljudligt. Åh, så pinsamt, åh börjar du vifta med röda flaggor nu så vi syns? Åh men åh!

Isabella Jernbeck, jag älskar dig

2011-11-02T12:59:00.000-07:00

Fackmaffiablaskan Dagens Arbete skriver:

"Den rikaste tiondlen av befolkningen har fått se sina inkomster höjas med nästan 50 procent sedan 1999. Det kan jämföras med den fattigaste tiondelens inkomsökning under samma period. Fem procent.
Dessutom har andelen personer med låg ekonomisk standard nästan dubblerats. Idag är en av sex svenska fattiga. Och det är framförallt ensamstående kvinnor med barn och unga med eget hushåll som är utsatta."

Jävla fruntimmer säger jag. Om de bara hade hållit fast vid sin karl så hade allt varit finfint. Förmodligen därför de skiljer sig. Klarar inte ett jobb. Klarar inte att leva med en riktig karl. Eller så har de inte levt med någon riktig karl. Det är feminismens fel. Och invandrarnas ... Att inte DA lägger in ett parallelldiagram över invandringen under samma period är så jävla PK. Och det finns inga klasser, bara skillnader. Inkomstskillnader är lite som skillnader i klädstil. Det kan vara lika charmigt att klä upp sig som att klä ner sig.
Men just det ja. Det finns inga fattiga i Sverige tycker jag. Jag förknippar fattigdom med Afrika.

Tänk annorlunda, del två

2011-10-30T04:17:00.000-07:00

Det har varit en del debatt om huruvuda högern motarbetade rösträtten eller stödde den. Den mänskliga hjärnans plasticitet och våra kognitiva funktioners flexibilitet upphör dock aldrig att förvåna mig. Det finns inte ett beteende, oavsett hur märkligt eller destruktivt det är, som inte har sina tillskyndare. Här är en bloggare som tänker utanför boxen och menar att det var bra att motarbeta rösträtten:
"Hade man veta då, vad vi vet idag om kommunismen så hade den med största säkerhet blivit i lag förbjuden. Man skall veta att de inom det allmäna valmansförbundet som var emot allmän rösträtt, hade detta perspektiv av oro att betänka. Jag vill till och med gå så långt, att jag vill påstå att det beror på det allmäna valmansförbundets tveksamhet till allmän rösträtt, som ligger till grund för att vi inte blev mera smittade av den röda faran än vi faktiskt blev. Sett i den historiska bakspegeln och i ljuset av vad vi idag vet om kommunismen, så bör vi nog alla vara lite tacksamma för det allmäna valmansförbundets tveksamhet och konservatism."

Tänk annorlunda del 1

2011-10-30T00:41:00.000-07:00

Vid ett tillfälle hade jag en diskussion med en trader om att framgång ibland har med tur och helt andra, mindre önskvärda egenskaper, att göra. Han skrev tilbaka "Men tjena, jag tycker du ska ringa upp alla toppidrottsmän och säga att deras framgångar bara beror på tur." Jag kanske skulle bett min diskussionspartner ringa upp Cervenka och Taleb:

"Enligt Taleb tillskrivs slump och tur alldeles för liten betydelse i finansvärlden. Detta trots att framgång i börsaffärer enligt hans egen erfarenhet lika gärna kan vara ett utslag av godtycke som av skicklighet. Det är betydligt lättare att lyckas som fondförvaltare med Fru Fortuna som enda tillgång än i mer handfasta yrken som tillexempel tandläkare"

Och så har vi det där med mindre önskvärda egenskaper. Jag har inte själv läst den, men Steve Jobs verkar ju inte har varit så rolig att ha i sin närhet. Och då är jag ändå en som både har IPhone och Mac. Men jag har inte något intresse av att placera folk på piedestaler. Jag är trött på gudar och jag tänker inte göra människor till det.

"Steve Jobs var ingen snäll kille. Han snuvade vänner på miljoner, kopierade konkurrenters uppfinningar, hånade sina kollegor, stal deras idéer, parkerade på handikapprutan och ignorerade sina barn. Han var ofta utstuderat elak mot sina arbetskamrater, och när någon vågade punktera hans ballong kunde den unge Steve Jobs lika gärna explodera i raseri som brista i gråt.
De forna kollegorna ger en samstämmig bild av både hans svullna ego och något som de i boken kallar för hans "förvrängningsfält". Vad de menar är att han använde lögnen som vapen i förtröttliga angrepp på verkligheten, för att få den att anpassa sig till hans nycker. Till och med cancern föreställde han sig att han kunde besegra med ren viljestyrka. Vanliga spelregler gällde nämligen aldrig honom."

Ibland läser jag böcker om hur man ska tänka sig till framgång och hur man blir framgångsrik genom att ge. Eller att de framgångsrika har blivit det genom att ge. Det verkar vara en sanning med modifikation. Men säger man något annat är man förstås Jantig och avundsjuk.

Fis-bloggning

2011-10-29T09:33:00.000-07:00

En liten fisbloggning med en rolig länk till olika gothstilar. Klicka på de små gulliga gubbarna och bilda dig :-)

Halloween

2011-10-27T13:57:00.000-07:00

Karin bloggar riktigt roligt om våra turer på kooperativ. Väldigt passande så här i Halloweentider. Läses här.
Jag kanske ska tillägga att orsaken till att vi sökte oss till kooperativ var att kommunen inte kunde erbjuda oss något i närheten. Sedan har vi haft kooperativ till och från. Jag pratade men en journalist en gång som typ bodde i majorna-Linné eller något och hade dagis i Bergsjön. Det är liksom på andra sidan stan.
Dottern har tjatat sig till en djävulsdräkt med horn och allt. Underbart. Pappas flicka :-)
Idag höll jag i andra träffen för kursen i att skriva skräck och fantasy på Folkuniversitetet. Eftersom vi inte hade några texter att gå igenom - nästa gång! - så gick jag igenom ett slags berättelseskelett, samt lite boktips och ett par fristående skrivövningar. Det verkar funka hittills.

Jag har förresten förklarat för min dotter skillnaden mellan emo och goth. Det utföll inte till de förstnämndas fördel. Jämför bilden ovan med den nedan. Gissa vilken hon tyckte var bäst. Numera kallar hon mig "emo" när hon vill retas med mig.

Och så lite passande musik. Nu får det räcka med propaganda för Shinings självmordsmetal. Här är Triptykon med "Shatter"

Det yttersta argumentet

2011-10-19T12:39:00.000-07:00

Jag hade egentligen läsfasta, men smygläste "Det yttersta argumentet" av Joe Abercrombie. Det började så oskyldigt med att jag läste ett kapitel medan jag käkade kvällsmat eller åkte buss.
"Banker", grymtade Marovia. "De är gjorda av luft. De trollar fram pengar av gissningar, lögner och löften. Hemligheter är deras valuta, ännu mer än guld."
Läser man fantastik för att det är enklare att hantera ... eh, banker i fantasyland än i verkliga världen? Nej, banker är inte lättare att hantera i Abercrombies värld. Tvärtom visar han hur människor lider och dör i kampen mellan herrar som i princip är utbytbara i sin vidrighet.
Det här är ett djupt moraliskt verk. Det kan man inte tro, men det är sant. Men det handlar inte om några lätta moraliska val. Istället skildrar det människor som försöker hantera historiens vindar - eller orkaner - och ibland bli bättre människor. Abercrombie visar med all önskvärd tydlighet hur man kan tro sig vara på väg mot förändring, mot förbättring, mot att göra det minst onda valet - och så skiter det sig ändå. I backspegeln visar det sig kanske att det gick ännu mer åt helvete än vad det någonsin tidigare gjort.
När jag läser om alla belägringar, magics of massdestruction, fältslag, strider, tortyr, sjukdomar, svält, nyckfulla beslut, hänsynslösa intriger och molande förtryck så undrar jag hur det kan finnas några överlevande kvar i Abercrombies värld när "Det yttersta argumentet" är slutläst. Och hur man orkar överleva i en värld som krossats. Det var lite samma känsla jag fick när jag läste "Berserk" av Kentaro Miura.
Människorna i Abercrombies värld förändras. Och ändå inte. På många sätt kommer de tillbaka till samma mönster, blir ibland parodier på sig själva. Ändå är inte allt nattsvart. Ibland lyckas de göra något bra, ibland räddar de någon, och ofta är de förbluffande ärliga mitt i alla förräderier och knivhugg i ryggen. Omständigheterna talar inte för att de ska vara goda, ändå lyckas de ibland lura ödet att se åt annat håll medan de snattar sig lite frihet. Stulna ögonblick av medkänsla. Och som läsare älskar jag dem för det.

Detta är verkligheten

2011-10-16T03:57:00.000-07:00

Shining - Claws of Perdition by noir-desir
Så var det dags igen. Jag är så trött på att läsa snusförnuftiga analyser med meningar som "Det är liksom lättare att hantera hot i form av en vampyr eller en demon än den sortens diffusa hotbilder som vi lever med idag - ekonomisk kollaps, miljöförstöring, kärnkraftsolyckor."
Den här gången är det Heberlein som får bre ut sig på en helsida om skräck i DN. Hon refererar lite till Ajvide-Lindqvist, Theorin och lite annat smått och gott och analyserar skräckläsaren. Som givetvis framstår som lätt efterbliven. Någon som tar sin tillfykt till vampyrer för att han inte pallar med det mer diffusa blodsugandet som exempelvis vårt finanssystem sysslar med.
Jag leder en kurs i att skriva skräck och fantasy och till denna hade jag med mig "Hälsans mysterium" av Antonovsky. Lite kort handlar den om att författaren kom fram till att de judar som mådde bäst efter sin vistelse i koncentrationslägren också hade en särskild inställning till livet. De upplevde världen som begripliglig, dvs förnuftsmässigt gripbar, möjlig att hantera samt meningsfull. Skräck handlar helt enkelt om människor som befinner sig i situationer som vänder upp och ner på de begreppen. Skräck är också ett specifikt sätt att gestalta förlusten av begriplighet, oförmågan att hantera tillvaron och förlusten av mening. Lovecraft som Heberlein uppehåller sig vid gestaltar detta på ett mycket tydligt vis. Monstren är oftast obegripliga - vilket till och med uttrycks av Lovecraft genom att beskriva dem med en radda adjektiv - och omöjliga att överkomma. Om huvudpersonen inte dör beror det mer på att de övernaturliga varelserna helt enkelt inte lade märke till honom/henne eller inte har något intresse av personen ifråga. Det här är varken demoner eller änglar, bara mäktiga väsen med sina egna intressen och prioriteringar. Mötet med dem förorsakar ofta en känsla av meningslöshet och medvetenhet om tillvarons skörhet hos huvudpersonen.
All konst handlar om gestaltning och avgränsning. I en roman som är bokstavstroget realistisk gestaltas miljöförstöring och liknande av enskilda människor och händelser. Det är likadant i skräcklitteraturen, förutom att man där har möjligheten att föra in fantastik i sina gestaltningar. Franzen använder sig till exempel av en familj för att gestalta hur USA förändrats. Eller är det så att det liksom känns lättare att hantera en enskild familjs vedermödor än att skildra ekonomisk kollaps, miljöförstöring och kärnkraftsolyckor?
Jag läser skräck för att jag känner igen mig i den. Som jämförelse känner jag till exempel inte igen mig särskilt i Underdog av Flygt. Det nördiga och nostalgiska uppräknandet av tidstypiska detaljer tröttar mig bara. Känns verkligen som ett rotande i symboler för det välbekanta, ett besvärjande av nutiden genom att grotta ner sig i det förflutnas förtecken. Hans sexito-sjuttiotal var inte mitt. Mitt hade med människor och känslor att göra, mitt hade andra förtecken trots att jag växte upp i ungefär samma Malmö. Däremot känner jag igen mig i den litenhet som Lovcrafts huvudpersoner upplever, deras rädsla för en tillvaro de inte kan hantera. Det liknar nämligen mer min egen upplevelse av exempelvis uppväxt och skola. Liknar på ett metaforiskt plan. Inte ens i mitt eget hem gick det omkring människor med fiskfjäll. Men känslan av främlingskap, av närmast slumpmässigt våld mot kropp och psyke, upplevelsen av en omgivning som med lätthet kunde överträda ens gränser är något jag kan relatera till. Det är också vad jag försöker förmedla när jag själv skriver fantastik. Det övernaturliga blir en metafor, en katalysator. Och jag tror att det finns fler därute som har ett sådant förhållandet till skräck. Ett där de inte bara använder det som något slags snuttefilt med fläckar av syntetblod för att gömma sig.

"Någon har brukat ekonomiskt våld mot mig och alla mina arbetarklassgener vill slå tillbaka."

2011-10-16T02:37:00.000-07:00

Ny krönika i Arbetaren Zenit av författaren C J Håkansson. Läs här om arbetslöshet och splatterfilm.

Fel på hjärnan

2011-10-13T07:22:00.000-07:00

Låter i och för sig lite som att läkemedelsindustrin vill ha ett område till som de kan gräva guld ur. Folk får inte vara för glada eller för ledsna.

"Forskning från London och Berlin visar att optimister tar dumma beslut och har orealistiska förväntningar /--/ Våra fynd visar att människans benägenhet att vara optimistisk främjas av hjärnans oförmåga att förstå fel i förväntningar när det gäller pessimistiska händelser, säger Sharot.

TV-nyheter

2011-10-12T09:21:00.000-07:00

Jag funderar på att pausa bloggen helt. Har en del skrivarrelaterade saker för mig som tar all min tid. Men jag kunde inte låta bli att posta det här Occupy Wallstreet-reportaget.

Ekonomiska bombmattor

2011-10-10T06:26:00.000-07:00

Occupy wallstreet

Jag skrev i en kommentar till det här inlägget att det finns forskning som talar för att förekomsten av krig minskat sedan medeltiden. Jag började tänka på att det finns andra typer av konflikter, såsom ekonomiska. Jag läser på Wallstreetbloggen om att arbetsmarknaden inte hämtat sig efter recessionen 2007.

"Enligt rapportförfattarna på Census Bureau har dock antalet människor som är så pass uppgivna att de slutat leta efter ett nytt arbete – och därmed exkluderas ur de officiella siffrorna – ökat. Dessutom har timlönen inte hängt med i prisutvecklingen av exempelvis olja och mat.
Dessutom: En person som förlorade sitt jobb under recessionen var i snitt utan arbete i 24,1 veckor i juni 2009. Det var upp från 16,6 veckor i december 2007, enligt Bureau of Labor Statistics. Idag ligger den siffran på 40,5 veckor – den högsta på mer än 60 år.
I en separat studie från Henry Farber, ekonomiprofessor på Princeton, visar det sig dessutom att många tvingats ta stora lönesänkningar för att behålla en plats på arbetsmarknaden. De som förlorade sitt jobb under recessionen men senare fann ett nytt jobb får nu i snitt 17,5 procent mindre i lön per månad jämfört med tidigare.
Han uttrycker, till NY Times, en uttryck som många har delat under de senaste månaderna:
- Som arbetsmarknadsekonom så tror jag inte att recessionen har slutat. De som har förlorat jobben har större problem än någonsin tidigare att hitta ett heltidsjobb, säger Henry Fa
Uppgifterna publiceras inför att senaten kommer börja diskutera Barack Obamas föreslagna stimulanspaket för jobbmarknaden den här veckan. Värt 2860 miljarder kronor har det dock små möjligheter att passera politikerna orört då det bygger på skattehöjningar för de allra rikaste – något de republikanska motståndarna lär vara högst ovilliga till att gå med på."

Det är som om en ekonomisk bomb slagit till. Eller som om vi måste svälja att ett skikt i samhället utsätter oss för finansterrorism för att själva bli rika. Och fy fan om vi säger något där emot, då är man avundsjuk och jante.

Stofil

2011-10-10T05:43:00.000-07:00

Feuerzeug har hittat ett roligt nätuppslag, ett slags interaktiv litteraturrådgivning. Feuerzeug gör en grundlig och ganska rolig genomgång av hur pass funktionell den är för henne och resultatet är väl sisådär. En sak som hon skriver får mig dock att fundera lite.
"Så är man ny ska man läsa Sagan om ringen direkt och om man läst den ska man läsa Silmarillion!? Ursäkta va. Det här är ju riktigt dåliga tips. Visst är Sagan om ringen ett nyckelverk inom genren, men knappast den man nödvändigtvis ska börja med. Och Silmarillion?! Maken till svårgenomtränglig bok får man ju leta efter. Att rekommendera den är som att jaga bort folk från fantasy från första början."
He he, det här är precis vad jag gjorde. När jag var tolv eller så. Jag hade läst Ringtrilogin fram och tillbaka flera gånger, kunde berätta om Dvärgarnas krig mot orcerna och Helm sista strid fritt ur minnet efter att ha läst om de flera gången i Ringens värld och så vidare. Så när någon frågade vilken man skulle börja med sade jag att Silmarillion egentligen var bäst. Då fick man ju berättelsen från början.
I kommentarerna skriver någon att det är en lista för redan insatta och det är därför man rekommenderat på det viset. Fast för mig fanns det inte så mycket annat. Det fanns väldigt lite översatt fantasy och det var något helt nytt för mig. Inte heller fanns det någon kultur som jag kunde luta mig mot. Folk som kallar sig fantasynördar nuförtiden har ju hur många som helst att prata loss med, få tips av på nätet och liknande. Jag träffade inte någon annan som läst Sagan om ringen förrän jag var fjorton, femton - själv läste jag böckerna när jag var elva eller något, tror jag.
Jag letade upp Peake, Lewis, Conan-serier av Barry Windsor Smith och liknande på egen hand, beställde något nummer av Palantiren, en Tolkientidskrift, från ett annat bibliotek och förvånades över att det satt andra svenskar och skrev om samma saker som jag gillade. Någon annanstans.
Att leta upp och gå med i någon Tolkienförening eller liknande fanns väl knappt det heller, dels för att JV styckade upp min tid så mycket att några tidsbegränsade aktiviteter var svåra att hinna med. Och det var inte säkert att det skulle vara okej överhuvudtaget.

Jantezombier

2011-10-06T04:09:00.000-07:00

År 2010 ökade antalet som lever under fattigdomsgränsen i USA till 46 miljoner människor, vilket motsvarar 15,1 procent av befolkningen. Det är det högsta antlet fattiga sedan 1952 och den högsta procentuella andelen sedan 1993. Siffror från Census Bureau som mäter inkomster, fattigdom och sjukförsäkring.Men det är väl för att folk är lata, för att staten i USA nästan är socialistisk, för att Jantelagen och avundsjukan spridit sig via handel med Sverige, eller att judarna konspirerar. Eller så är de fattiga i USA nästan lika välbemedlade som de flesta som arbetar i Sverige, eller vad man nu kan komma på i någon kommersialistiskt korrekt tankesmedja finansierad av Svenskt näringsliv. Och nåde den forskare som inte går i ledband utan biter den hand som föder en. Det räcker faktiskt med ett litet försiktigt nafs.

"Gruppen presenterade sin rapport, "Konkurrensens konsekvenser", vid ett semininarium den 7 september. Samma dag publicerade rapportens redaktör Laura Hartman ett inlägg på DN Debatt med huvudbudskapet att det finns en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av de marknadsutsättningar av offentliga tjänster inom skola, vård och omsorg som skett. Det går enligt artikeln inte att, på basis av befintlig forskning, finna belägg för att de ändrade driftsformerna lett till vare sig högre effektivitet eller bättre kvalitet.

Den negativa reaktionen från de delar av näringslivet som har egna intressen i dessa framväxande branscher var kanske förutsägbar. Mer förvånande var det att Svenskt Näringsliv på central nivå så ihärdigt svartmålade rapporten och dess redaktör. Man får höja på ögonbrynen också inför röster som framfört att näringslivet har rätt att vänta sig att resultaten från SNS verksamhet är politiskt korrekta, det vill säga att gränsen mellan ideologi och vetenskap på något sätt skulle ha blivit överflödig.Men mest häpnadsväckande är att SNS som organisation inte stått upp till forskarnas försvar och framför allt att man inte låtit en enskild forskare fritt försvara sig./--/I stället föll SNS ledning undan för påtryckningar från näringslivet. Att utgången skulle bli Hartmans avgång måste ha varit uppenbart redan från början. Man har alltså med öppna ögon vikt sig för intressegrupper i stället för att stå upp för den akademiska friheten. Också SNS forskningsledare sedan 1997, professor Olof Petersson, har avgått i protest."Hela texten kan läsas här.

Apropå mitt finska påbrå...

2011-10-01T13:36:00.000-07:00

Finnish people are defined by silence. Is that healthy? Merete Mazzarella, a professor of Nordic literature at the University of Helsinki, tells a joke: How do you know if the Finn on the elevator with you is outgoing? When he's looking at your shoes instead of at his own. The key to the Finnish character is quietude. Finns rarely enter into conversation with strangers; words are chosen carefully; small talk is considered suspect. Instead Finns revere "sacred silence" and hold that keeping quiet is healthy and promotes thoughtfulness. In his book Cultures in Conversation, author Donal Carbaugh quotes a young Finn who admits, "I never realized that people in other cultures might regard the word 'shy' as a negative word... 'Ujo' or 'shy' in Finnish has a neutral or positive meaning."Sisu, meaning "guts, grit, determination," is another valued hallmark of the Finnish character. Finland is no place for complainers, and long, dark Arctic winters have shaped some of the hardiest—and most stoic—human beings on Earth. Yet Finns are reserved even by Nordic standards. From the Middle Ages until the 20th century, the country was occupied by Sweden and Russia, and the native Finns had great incentive to avoid trouble. Living next door to the Soviet Union during the Cold War provided further impetus to keep their mouths shut. But Finns have steadfastly maintained their identity, evidenced by the phrase, "Swedes no more; never Russians; let us be Finns. In Swedish they say 'great' all the time," says Liisa Keltikangas-Järvinen, a psychologist at the University of Helsinki. "In Finnish we don't say that things are great. We just don't. Things are OK or maybe good."

Some researchers view the trademark Finnish reticence as more pathological, linking it to depression and emotional repression and citing Finns' high rates of suicide, alcoholism, and high blood pressure. In 2004, a theater director named Turo Herala made big news in Helsinki when he began offering anger-venting classes—a true novelty. "Anger in Finland is a bigger taboo than sex," Herala explained to a reporter.Miniartikeln är hämtad härifrån.

Vakttornet

2011-09-20T12:34:00.000-07:00

Never let me go

2011-09-20T11:35:00.000-07:00

Jag såg filmatiseringen avKazuo Ishiguros ”Never let me go” för någon vecka sedan och kom att tänka påatt det var samma tema som jag har i ”Ars moriendi – konsten att dö”. Att någraoffras för att andra ska få leva, ett institutionaliserande av offrandet. Jaganvänder mig av en fantasyvariant medan Ishiguro gestaltar temat med kloner.

När jag surfade runt på nätet och kollade reaktionerpå filmen så var det en del som tydligen suttit och retat sig på att klonernainte gjorde uppror, och att man inte fick reda på varför de var så passiva. Jagkan väl tycka att det nästan blir bättre utan förklaring. Det visar hur fast deär i det diskursiva skruvstädet. Tanken på opposition förtvinar till och med itanken.

Man kanvisserligen dra paralleller till illegal organhandel och surrogatmammor, menvår ekonomi går många gånger lite krasst ut på att folk i andra länder skaproducera till skitlöner och under bedrövliga förhållanden för att vi ska fåvåra varor till ett pris som passar oss. Man kan säkert hitta exempel härockså, som i dokumentären säljsekten. Det var väl så jag själv tänkte när jagskrev ”Ars moriendi – konsten att dö”.

Jag har tänkt läsa boken många gånger, men nu hannfilmen före. Den var sorglig på ett stillsamt, otäckt vis. Nötte tålmodigt nermina försvar tills det kröp i mig av obehag mot slutet.

Den djuriska marknaden

2011-09-18T00:09:00.000-07:00

Ännu en läsvärd söndagsanalys av Cervenka i SvD. Läs hela artikeln här.
"Nästan alla traditionella ekonomiska teorier förutsätter att människan är en slags ekonomiskt hyperrationell robot vars superdatorhjärna och kameraögon ständigt scannar av omgivningen efter nyttomaximerande möjligheter. Förutom att det skulle betyda att företeelser som champagne och skidresor sannolikt aldrig uppfunnits, innebär detta synsätt en stor brist, menar bland andra de amerikanska ekonomiprofessorerna Robert Shiller och George Akerlof (den senare med ett Nobelpris på meritlistan). I sin bok ”Animal spirits – how human psychology drives the economy and why it matters for global capitalism” argumenterar de för att det ortodoxa ekonomiska modelltänkandet missar de faktorer som verkligen styr ekonomin.
Tanken om djuriska influenser lanserades redan 1936 av den kände ekonomen John Maynard Keynes, men fick aldrig riktigt fäste. Enligt Akerlof och Shiller är det omöjligt att förstå hur bubblor och kriser uppstår utan att också acceptera att mycket av vårt beteende är irrationellt och styrt av psykologiska fenomen."

Kulan som kommer

2011-09-16T13:52:00.000-07:00

Ingenting annat än smärta kvar här. / Ingenting annat än kulor och smärta / och den hopsjunkna blodsutgjutelsen / och alla fan och jävlar / och Herre Gud från de sårade. / Ingenting kvar här utom smärtan / Tro på det när du ser det / Tro på det när en tolvåring / rullar en handgranat i rummet. / Eller när en prickskytt stansar ett hål / djupt in i någons huvudskål. / Tro på det när fyra män /stiger ur en taxibil i Mosul / och skickar en skur av mässing och eld / över gatan. Öppna smärtans evig boning / och se vad som finns där av knivar / och tänder. Öppna smärtans eviga boning och se / hur våldsamma män går på jakt efter själar.

Jag var och lyssnade på Brian Turner när han läste ur och berättade om bakgrunden till sin diktsamling "Kulan som kommer" om hans tid som som soldat i Irak. Det hölls även paneldiskussioner med Jenny Tunedal och några andra deltog, men eftersom jag inte har någon lust att skriva om det och det här inte är något slags professionellt forum väljer jag att inte skriva om det.
För att tydliggöra vilken stress man kunde uppleva som soldat berättade Turner lite om den konvoj som han åkte med in i Irak. Eftersom man inte kunde räkna med att motståndet som helhet bar uniform undrade han hur man skulle avgöra vem man skulle skjuta emot. ”Ser du någon med en AK47:a så skjut”, blev svaret. En bit längre fram fick han syn på ett par män som gick med gevären vid sidan, som om de gömde dem. De gick dock att se att det var AK47:or varför Turner gjorde sig redo för eldgivning. I sista sekunden ropade någon annan ”Badge!”, dvs signalerade att de två männen i själv verket var security contractors. Legoknektar.
Han talade också lite om hur uppdragen i Irak kunde se ut. Ett uppdrag kunde t ex vara att eskortera några andra till någon form av bygge där takpannorna skulle räknas så att de inte stals eller såldes av. Han fann dock att detta egentligen inte var uppdraget. Det var istället att få alla att gå över gatan på ett tryckt sätt. Han beskrev det som en ganska omfattande uppgift där man fick kolla överallt, gå en och en, ordna med täckning ställa sig frågor som varför så många bilar var parkerade just då osv osv.
Han sa också att krig mest gick ut på att ha tråkigt under långa tider. Däremellan kunde något hända som tog all uppmärksamhet i anspråk varpå man hade tråkigt igen. Det var svårt att från hans position förstå hur saker hängde ihop. Han skrev på diktsamlingen medan han var i Irak men till de andra i plutonen sade han bara att han skrev hem. Det visade sig dock i efterhand att tre andra – varav en tog livet av sig – också skrev dikter. Han hade också sett klotter/anslag på en vägg någonstans om diktuppläsning. Någonstans arrangerade alltså soldater diktuppläsningar.
Själv berättade han dock inte under tiden han var i Irak att han skrev dikter. Han var sergeant och ville inte underminera den persona som han skapat inför de andra soldaterna. Apropå det tyckte han inte att han själv var en särskilt strålande sergeant, men att han kände sina soldater och därför fungerade det. Han beskrev det som att han t ex visste att soldat X var smart men klumpig och att han lätt kunde välta något om han måste smyga. Turner kunde ta med detta i beräkningen, vilket ett bättre men nytt befäl inte skulle kunna. Han upplevde det inte som att han genomgick något slags katarsis när han skrev om kriget medan han var i Irak. Däremot när han kom hem, mötte publik och gjorde uppläsningar så kunde han använda poesin till att tänka kring det han varit med om. Han och Tunedal talade också om hur man genom poesin skala av förförförståelsen och betrakta ett fenomen med nya ögon, avbekantifiera språket.
Turner beskrev sitt deltagande i krig som en tradition, något han gjorde för att andra i släkten gjort det före honom. Han talade om hur han som liten pojke kunde sitta bredvid morfar och se på en krigsfilm om andra världskriget, och förstå att han egentligen satt bredvid en som varit där – men som aldrig talade om det. Så för att få del av det som aldrig talades om gick han själv i krig.
Han var själv stillsamt kritisk mot insatsen i Irak, och talade om hur han blivit kallad ”coward” av en man som också tjänstgjort. Det lustiga var att mannen som kallat Turner feg själv berättade om en incident där han skjutit mot folk i en buss i tron att det var upprorsmän som sedan visat sig vara civila. Där avslutades berättelsen vilket Turner tyckte var intressant i efterhand. Som om anklagaren ändå velat berätta om att han själv begått illdåd men likafullt inte riktigt kunde tillåta sig att inse konsekvenserna av sina upplevelser.Diktsamlingen har recenserats här.

À l'intérieur

2011-09-12T10:05:00.000-07:00

Det här är nog en av de värsta filmer jag sett. Det är minimalistisk slasherskräck om en höggravid kvinna vars hem invaderas av en kvinna utan namn som är väldigt händig med sax. Några andra personer gör kortare, och blodiga gästspel. Det är överhuvudtaget en väldigt blodig film. Redan förtexterna visas mot en fond av blod som trögt väller fram över någon yta. Blod i sig är förstås inte skrämmande men här spetsas det med en klaustrofobisk känsla, våld riktad mot något av det mest sårbara som finns - en gravid kvinna - och en vildsint grymhet. När jag såg Martyrs i somras kollade jag runt lite på nätet och då nämnes den här filmen flera gånger. Någon skrev exempelvis att Martyrs inte var någon ny "À l'intérieur" och det är det inte. Dock tycker jag inte att jämförelsen utfaller till Á l'intérieurs fördel. Den senare är som sagt minimalistisk och även om det var omöjligt att tycka att Sarah, den höggravida kvinnan, var någon papperfigur med allt lidande och tårar som man upplevde genom henne, så blev personskildringen lite väl kompakt. Det är likadant med själv historien. Inte den minsta utvikning eller utsvävning. Manuset är som en krypskytts kula.Hursomhelst, vill man se riktigt blodig film som egentligen är för mycket finns det ingen anledning att vänta med att ta del av À l'intérieur. Den är sublim i all sin grymhet.

När Marknaden ljuger för dig är det helt okej

2011-09-12T03:08:00.000-07:00

"En regering som mörkar en epidemi kan lika gärna börja beställa blommor till sin politiska begravning. Men när det gäller finansiella sjukdomstillstånd tycks beteendet vara mer regel än undantag./--/Är allt detta olycksfall i arbetet? Inte om man får tro Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, tillika ordförande i eurogruppen. När det handlar om känsliga ekonomiska frågor måste man ljuga, förklarade han i våras.Motivet är förstås att det finansiella systemet till sin natur är en ganska skör konstruktion, ihoplimmat med det magiska men lättflyktiga materialet förtroende. Att säga som det är kan utlösa panik och rasera allt, i värsta fall förvärra problemen. Ju mindre allmänheten får veta desto bättre med andra ord. Federal Reserves dåvarande vicechef Alan Blinder blev 1994 känd för uttalandet att en centralbanks sista skyldighet är att tala sanning./--/Europas finansaktier faller fritt. Oviljan att erkänna problemen har snarast dragit ut på krisförloppet. Istället för att ta itu med svaga banker har de behandlats lika ömt som nykläckta fågelungar. Om de framtvingade kapitalinjektioner, som nu lär komma, hade skett för ett eller två år sedan vore utgångsläget bättre idag. Istället har inkassoverksamheten riktats mot medborgarna. Miljoner européer ombeds gå med på de största uppoffringarna sedan andra världskriget. Det vore klädsamt om de åtminstone fick reda på allt om varför."Och vill man läsa mer kan man göra det här.

11/9

2011-09-11T08:34:00.000-07:00

För ett tag sedan konstaterades det att Allende tagit livet av sig vid kuppen och inte blivit nerskjuten. Vem bryr sig? Kuppen hade väl lyckats i vilket fall som helst. Apropå det så kom jag i samtal med någon som menade att det hade gått bättre för Chile efter kuppen.Och det är väl inte så konstigt, med tanke på alla förment demokratiska krafter som försökte destabilisera Allendes regim. Jag saxar ur "CIA och USA:s verkliga utrikespolitik" av William Blum."Inte en mutter eller skruv kommer att tillåtas nå Allendes Chile", varnade den dåvarande amerikanske ambassadören Edward Korry innan kongressen hade bekräftat Allendes presidentskap. Den chilenska ekonomin, som var så otroligt beroende av USA, var svag och lätt att påverka. Under de närmaste tre åren minskade de nya amerikanska hjälpprogrammen nästan till noll och samma sak var det med lån från USA:s Export-importbank och den interamerikanska utvecklingsbanken. I den senare hade USA i praktiken ett veto. Inte heller tillät Världsbanken Chile några nya lån 1971-73. Den amerikanska regeringens ekonomiska hjälp eller garantier till privata amerikanska investeringar i Chile minskade kraftigt och den amerikanska affärsvärlden blev tillsagd att strama åt den ekonomiska snaran. Denna bojkott innebar att många bussar och taxibilar inte rullade i Chile på grund av att reservdelar fattades, och på liknande sätt var det för koppar-, stål-, el- och oljeindustrin. Amerikanska leverantörer vägrade att sälja reservdelar trots att Chile erbjöd sig att betala kontant i förskott. Multinationella ITT, som inte behövde få berättat vad man skulle göra uppgav i ett PM från 1970: "Ett mer realistiskt hopp hos dem som vill stoppa Allende är att en hastigt försämrad ekonomi kan starta en våldsvåg som leder till en militärkupp." Samtidigt som det ekonomiska biståndet nästan försvann - tvärt emot tidigare varningar - ökade USA militärhjälpen till Chile 1972-73 och utbildade även chilensk militär i USA och Panama. Allendes regering var trängd mot väggen, men ovillig till att vägra detta "bistånd" för att inte reta upp de militära ledarna."Och så vidare, och så vidare ... Vilket land hade klarat sig i ett sådant finansiellt gatstensregn mot sin ekonomi? Demokratins dödsskvadroner har alltid varit välbeväpnade och kunnat attackera på flera fronter, samtidigt som man helt fräckt hållit upp rösträtt och yttrandefrihet som matadoren höjer sitt skynke.

Finsk familjefilm

2011-09-10T13:13:00.000-07:00

Jag såg en ny finsk film, "En dålig famlj". Den börjar med att Tilde reser från Danmark och hälsar på sin bror Daniel och fadern Mikael. Systern har dittills levt med modern men nu när hon är död söker Tilde upp resten av familjen. Dani och Tilde finner varandra men fadern Mikael börjar oroa sig och försöker vara tillmötesgående men går allt längre i sina försök att övervaka och splittra syskonens relation. Ett gerillakrig bryter ut inom familjen.Det är inte många leenden i filmen. Jag tror att Mikael ler en gång när han läser en bok. De säger inte heller så mycket. Min fru tyckte tystnaden var lite märklig, men själv gillar jag den. Mikael går omkring med samma bekymrade ansiktsuttryck och vill vara så korrekt men blir bara mer och mer bisarr. Sonen Daniel sitter också med värsta pokerfejset rätt ofta. Det är skönt. Som Sergio Leone men revolvrarna ryms i relationerna.

Frontier(s)

2011-09-07T10:58:00.000-07:00

Jag såg Frontier(s), fransk tortyrskräck. Våldsamma upplopp följer när en högerextrem regering tar över i Frankrike. Några ungdomar av utländsk härkomst kommer över en stor summa pengar - genom någon form av rån kan man förmoda - och flyr mot Amsterdam. När de tar in på ett litet lantligt hotell hamnar de i klorna på en nazistisk kannibalklan. Jag blev lite fascinerad av hur klanen skapat sig ett eget universum där man faktiskt äter upp de som gör intrång utifrån. Medan jag såg på filmen började jag fundera över hur en berättelse om medlemmarna skulle se ut. Det finns ett spännande mönster av avund, sträng hierarki, pennalism, lojalitet, hat och till och med något slags kärlek - inte mycket av den varan förstås - i den milt talat dysfunktionella släkten. Jag tänkte mig en längre berättelse där man närmade sig familjemedlemmarna, deras erfarenheter och känsloliv till upplösningen som gestaltas i filmen.

Black swan

2011-09-03T11:37:00.000-07:00

Såg äntligen "Black swan". En film om tyll, fjädrar, självhat och perfektion. Blod, sex och vansinne. Jag har förstås sett ett par uppsättningar av Svansjön och lyssnade sönder Tjajkovskijs musik en gång i tiden. Jag försökte mig även på ett litet skrivprojekt en gång i tiden som tog avstamp i dansföreställningen. Min relation till Svansjön är särskild och jag var lite orolig för att filmen inte skulle kunna leva upp till den. Det är ju så att mycket som man gillar slaktas och misshandlas när det når filmatiseringsstadiet. Inte för att det här en filmatisering av Svansjön, men jag vill inte att filmindustrin går in och vanhelgar en till berättelse som berört mig. Jag blev dock inte besviken den här gången. Underbar film.

Har inget att säga

2011-08-30T13:18:00.000-07:00

Är på uselt blogghumör. Men idag var det i alla fall gratis prova-på kurs på folkuniversitetet. (Den rikitiga kursen i att skriva skräck och fantasy börjar inte förrän om några veckor). Jag plågade stackarna som vågade sig in till mig med några övningar som gick ut på att bygga ett slags romanskelett. Får väl se om någon är masochist nog att att fortsätta längre fram.
Här kan man läsa den lilla intervjun som gjordes med mig inför kursen.

"Leve Shahen!"

2011-08-25T01:39:00.000-07:00

"De döda fruktar födelsen" handlar till viss del om tortyr som jag skrivit om här. Mer än självs tortyrmomentet är jag fascinerad av hur det påverkar människor, inte bara under själv tortyrtiden utan också efteråt. Hur ser man på livet? Kan man överhuvudtaget leva?
Här är en läsvärd artikel i ämnet. Personen som berättar har varit torterad både under Shahens och mullornas regim. Här är ett lite utsnitt:
Mohammad lärde känna en av torterarna. Hans namn var Mirfakhrai.
– Vi blev väl inte vänner direkt, men jag förstod honom på något sätt. Han var en vanlig, hygglig familjeförsörjare, en kärleksfull far som grät när hans barn var sjuka.
Mirfakhrai berättade för Mohammad att han tog tabletter för att orka med jobbet.
– Han ville inte tortera oss, han stod inte ut med att vi skrek – ändå hörde han till dem som var hårdast. Människan är ett anpass ningsbart djur.
I en tillräckligt grym och auktoritär miljö kan vem som helst bli torterare, tror Mohammad.
– Varje människa har en mörk sida, och de allra flesta gör det de tror att de måste göra. Jag såg vakter som fick besök av sin familj på jobbet. De gick raka vägen ut från den blodiga tortyrkammaren för att krama och pussa sina barn – utan att ens tvätta händerna!

Ardavan Khoshnood är ett stolpskott som hyllar Shahen. Han är kristdemokrat och beskriver sig som - gäsp - politiskt inkorrekt.

You foodchilling motherfucker!

2011-08-21T13:22:00.000-07:00

Jag har funderat på hur jag skulle kunna kommentera Warren Buffets intressanta uttlande. Men jag rekommenderar att ni tittar på det här istället...

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

World of Class Warfare - Warren Buffett vs. Wealthy Conservatives

www.thedailyshow.com

Daily Show Full Episodes

Political Humor & Satire Blog

The Daily Show on Facebook

Och så en uppföljare som är lika bra.

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

World of Class Warfare - The Poor's Free Ride Is Over

www.thedailyshow.com

Daily Show Full Episodes

Political Humor & Satire Blog

The Daily Show on Facebook

Roliga saker från papperskorgen

2011-08-21T11:27:00.001-07:00

Jag nämnde i en av kommentarerna till ett tidigare inlägg att jag försökt få in ett svar på en artikel i Sydsvenskan. Här är en länk till artikeln i sydsvenskan och här nedan kan ni läsa svaret på artikeln. Det publicerades inte i tidningen.

Thomas Engström lägger ut texten om fantasygenren i samband med att TV-serieversionen av Game of thrones börjar visas i Canal+. Exempel på fantasygenren som han nämner är Ringtrilogin som publicerades på 1950-talet, Donaldssons Furst Nid (1977) samt verk av C S Lewis och LeGuin. Lewis dog 1963 och leGuin som vid det här laget är över åttio år. Döda, eller nästan döda författare och verk som publicerades på 70-talet. Det är fantasygenren i ett nötskal tydligen. Sedan gör vi ett jättehopp fram till 1996. Varken före eller efter har det hänt något nämnvärt inom fantasygenren enligt Engström.
Det här är minst sagt okunnigt. Uppluckringen mellan gott och ont är något som varit på gång inom fantasy sedan länge. Ska man vara riktigt petig så var fantasygenrens moralskala betydligt gråare före Ringtrilogin i verk som Poul Anderssons ”Det brutna svärdet”, Leibers noveller och romaner om Fafhard och Graymouser och t o m Howards Conanberättelser. Sedan dess har mycket hänt. Ska man läsa riktigt bister fantasy är Martin inte mitt första val utan Joe Abercrombie där det är svårt att se någon skillnad rent moraliskt på någondera av de stridande parterna. Abercrombie har dessutom en intressantare språkdräkt. När jag läste Martin tyckte jag det var lite väl uppenbart att författaren skrivit för TV tidigare.
En annan författare värd att nämna är förstås Richard Morgan med sin bokserie ”A land fit for heroes” om en homosexuell svärdsman i en dyster och mörk fantasyvärld. Morgan nämner Michael Moorcock som en förebild. Moorcock skrev bland annat om Elric som inte bara har ett svärd som gärna äter hans vänners själar, utan även kämpar för Lagens makter trots att han en gång dyrkat Kaosdemonerna. Hans ambivalens inför sin hjälteroll blir tydlig när han konfronterar de gudar han tidigare åkallat. De varnar Elric för att han ska dö om han förråder dem, men han svarar att han ändå inte vill leva i en värld där Lagmakterna vunnit.
Allt är inte bara dystert utan kan lika väl vara erotiskt. I ”Palimpsest” kommer du till en märklig stad om du har sex med någon som har en bit av stadskartan tatuerad på sin kropp. Du får själv en liknande tatuering efter ditt besök i staden. Valente har förlagt sin berättelse till en modern nutid, något som blivit allt vanligare inom fantasy. I ”Krigets år” av Swainston finns det ingen ”ond härskare” utan bara jätteinsekter utan ledare. Skeendet skildras ur den odödlig narkomanen Jants synvinkel. Han är dessutom en opålitlig berättare liksom torteraren som är huvudperson i Gene Wolfes Torterarsvit. Jag skulle kunna fortsätta med en aria av titlar men det blir långrandigt.
Det är lite märkligt att just Sydsvenska Dagbladet inte vänder sig till någon som är mer beläst inom fantasy med tanke på att Nene Ormes som skrivit ”Udda verklighet”, en samtidsfantasy som utspelar sig i hennes hemstad Malmö.
Jag har själv skrivit en samtidsfantasy som delvis utspelar sig i Malmö, ”De döda fruktar födelsen”. Det är en garanterat vuxen berättelse som bland annat handlar om den kultur av positivt tänkande och nyandlighet som Ehrenreich skriver om i sin ”Gilla läget”. Det är symtomatiskt att varken jag eller Ormes får i uppdrag att skriva om ”Game of thrones” trots att vi vet bättre. Genreverk uppmärksammas bara om de säljer riktigt mycket och kommer ut på stora eller välkända förlag. Det är okej att skriva bra om TV-serier från HBO eller författare som Ajvide-Lindqvist och de som skriver behöver inte vara särskilt bevandrade i genrerna. Övriga göre sig icke besvär.

Mindre åt de som har minst ger mer åt alla

2011-08-19T03:44:00.000-07:00

Timbro, svensk tankesmedja:
"Regeringen borde sänka lägstalönerna för att fler svenskar födda utomlands ska få jobb."

Michele Bachmann, teapartyrörelsens favorit erbjuder sin lösning på arbetslöshet:
”Om vi tog bort minimilönen – om det var möjligt – skulle vi praktiskt taget kunna utplåna arbetslösheten helt, för då skulle vi kunna erbjuda arbeten på alla nivåer.”

Slavnivåer.

En minimilön i USA ligger på 46 kronor i timmen, eller 7,25 dollar. Och nu kommer någon att prata om hur låg skatten är i USA så egentligen är det som om man tjänade typ 300 kronor i timmen eller någonting liknande.

Regeringspartiet Fidesz i Ungern är ändå bäst:

"Arbetslösa ska utföra tungt manuellt arbete på offentliga byggen, bo i husvagnar och övervakas av pensionerade poliser./--/De arbetslösa kan skickas till projekt var som helst i landet, inklusive långt borta från sin egen hemort, även om de har familj. Lagförslaget specificerar att de som får mer än tre timmars resväg i vardera riktningen har rätt till mat och bostad. I de planer för specifika projekt som läckt ut framgår att de kommer att inhysas i husvagnar. Arbetslösa kan också komma att lånas ut till privata företag."

Har jag inte hört talas om ...

2011-08-16T07:18:00.000-07:00

För någon dag sedan fattade jag att den där kurskatalogen där jag är intervjuad åtminstone till viss del går ut som bilaga med Göteborgsposten. Äntligen en ljusglimt.
I början av maj fick jag efter påstötningar på media äntligen svar från Aftonbladet om att de ville titta på min bok för att eventuellt recensera den. Järnringen skickade ett ex och sedan väntade jag. Efter lite mejlkonversation hade de tydligen kommit fram till att de skulle skicka romanen till någon som skulle skriva om årets Fantasy/SF-titlar. Det lät ju ändå bra så jag väntade. Och väntade. Tänkte att det tar väl tid att läsa årets titlar. Kontaktade dem för någon dag sedan. Då visade det sig att de ändrat sig och skrivit en artikel om Eurocon där de nämnde lite folk som var där. Inte mig förstås. Min bok blir naturligtvis inte recenserad.
Det känns som om man gång på gång slår i något jävla glastak. När min roman kom ut skrevs det lite om änglar i fiktion, och ett par amerikanska romaner på temat recenserades i DN. Jag föreslog i vanlig ordning att när man nu recenserat amerikanska böcker som kommit ut bara ett par, tre månader för min så kunde man kanske recensera en svensk motsvarighet, dvs min bok. Något sådant blev det givetvis inte tal om.
För en tid sedan var det en artikelserie om svenska urban fantasy. Jag kontaktar artikelskrivaren och föreslår att att hon kanske kunde titta lite på min roman som också är åt det hållet. Nix, artikelserien var klar.
Mitt förlag har kontaktat tidningar med noll resultat. Jag har själv försökt väcka intresse hos olika medier, men det är helt kört. Det är inte ens så att de läser min roman och tycker den är dålig. Det rör sig mer om banal likgiltighet. "Här är ett utskick om någon sådan där fantasyroman från en okänd typ från ett okänt förlag ... Har jag inte hört talas om ... Den läser vi inte ... "
PS: Och innan någon börjar yra om jante och avundsjuka. Jag förnekar ingen annan författare uppmärksamhet eller något annat. Men jag tycker inte att jag nödvändigtvis förtjänar det själv heller. Så enkelt är det.

Kurs

2011-08-14T14:30:00.000-07:00

Jag ska leda en kurs i att skriva skräck och fantasy. Jag är även intervjuad i kursprogrammet som man kan se här. Rubriken på intervjun är "Lättskrämd? Välj en annan kurs." Hö hö ...

Fredagsmys

2011-08-12T12:41:00.000-07:00

Något att förnöja sig åt mitt bland alla upplopp - de brittiska kravallerna är inget mot de kinesiska - massmord bland fjordarna och i Syrien, finanshuliganism , städbolag som tycker att "Frihet genom arbete" är ett bra slagord, flickor som Gud anser är för smutsiga att gå i skolan eller röra vid en av hans böcker när de har menstruation. Parodier på norsk black metal.

Intervju

2011-08-09T11:01:00.000-07:00

Kolla! Bloggaren Fredrik D har intevjuat mig. Ni kan läsa hela intervjun här.

Frankensteins finansiella monster, nu även i Svenskan

2011-08-09T05:55:00.000-07:00

Marknaden har blivit ett monster
"Cevians vd Christer Gardell har gjort sig känd för sina spektakulära aktieplaceringar. Eftersom de europeiska börserna är hans arena, är han nu allvarligt bekymrad över en marknad som han upplever som alltmer kortsiktig och vars funktionssätt blivit stört när handeln blir alltmer datorstyrd./--/- Alla hedgefonder blev otroligt mycket mer kortsiktiga efter den förra krisen./--/- Marknaden har blivit ett monster som ingen riktigt förstår./--/ Därför borde man sätta sig i en bredare grupp som verkligen försöker förstå hur marknaderna fungerar och om nödvändigt sätter in regleringar för att styra upp handeln, säger han." Resten kan läsas här.

Cervenka har tidigare skrivit i samma tidning:
"En sprucken bubbla i en del av världen leder till att nya skapas på ett annan. Det är inte konstigt att flera tunga institutioner, inklusive Världsbanken och Internationella Valutafonden, bara den senaste veckan börjat prata om att det kanske är dags att börja strama åt det fria flödet av kapital.

Närmare än så kan man inte komma ett erkännande av att den globala kapitalmarknaden blivit ett monster som kräver både koppel och munkorg." Resten kan läsas här.

Vi är styrda av finanisiella vandaler som inte bara löper amok med gatsten, utan som kastar kapital kors och tvärs över planeten. Se filmen.

Och samtidigt förväntar man sig att alla som lever i vår finansiella teratokrati och blir fråntagna det lilla de har ska sitta stilla i båten medan ledarna inte har en aning om någonting. London: "Noone expected this. The so-called leaders who have taken three solid days to return from their foreign holidays to a country in flames did not anticipate this. The people running Britain had absolutely no clue how desperate things had become. They thought that after thirty years of soaring inequality, in the middle of a recession, they could take away the last little things that gave people hope, the benefits, the jobs, the possibility of higher education, the support structures, and nothing would happen. They were wrong. Läs tankar från en bloggare som är fast mitt i upploppen.

Tortyrroman

2011-08-09T01:29:00.000-07:00

Några amerikanska medborgare anmäler Rumsfeld för tortyr. Det står om det här, här och här. Man har t ex spelat AC/DC, Nine Inch Nails och Pantera på hög volym under långa perioder som en del av tortyren. Det här ingår i det nya tortyrparadigmet som jag skrivit om tidigare.

En person i min roman "De döda fruktar födelsen" blir tillfångatagen och torterad och då är det just den typen av tortyr man använder. Jag har censuerat namnet och könet på personen för att inte förstöra för presumtiva läsare.

"Plötsligt invaderades öronen. Trådar av oväsen vibrerade längs nervbanor och XXX slog händerna för öronen, men det dämpade bara lite. Likt en oväsendets spratteldocka där ljuden i sig blivit marionettrådarna, kastade XXX sig upp och mot dörren, råkade springa på britsen och föll nästan, men återfick balansen och vräkte sig skrikande mot dörren. XXX slog och bankade, sparkade och tacklade, inte för att slippa ut, utan för lindring. Köttet på knogarna slets sönder, och kroppen började svaja av hunger och utmattning. XXX föll ihop och kunde inte ens gråta. XXX ville bara skrika men kunde inte göra annat än flämta, flämta mitt i allt oväsendet."

Demokratins dödsskvadroner

2011-08-07T02:10:00.000-07:00

Reinhard Gehlen innan han dog och återuppstod i min roman.

Breivik påstår att det finns fler som honom, tempelriddare som han haft möten med på andra platser i Europa. Personligen tror jag det handlar om hans fantasier, även om man aldrig kan veta.
Det är dock inte helt långsökt. En gång i tiden, och kanske fortfarande i någon form, fanns det ett nätverk som kallades Stay Behind i Europa. Det uppkom under kalla kriget och var tänkt att fungera som en hemlig armé som skulle vid en eventuell sovjetisk invasion skulle kunna angripa bakom fiendens linjer. En av de mer kända avdelningarna av detta nätverk var Operation Gladio i Italien. Eller känd och känd, av någon anldning nämns aldrig det här när man diskuterar terror.
Första gången jag läste om det var i två minnsvärda artiklar av Ola Tunander i Svenska Dagbladet, "Kräver demokratin dödsskvadroner?" (1998-12-06) samt "Demokratins lättsinne (1998-12-05). Jag har även läst om det i "CIA och USAs verkliga utrikespolitik" (Epsilon press 1998) och en del andra källor, exempelvis Franco Ferraresi: Threats to Democracy. The Radical Right in Italy after the War. Princeton University Press 1996.
Det finns en del skrivet om Stay behind, spänningens strategi, operation gladio på nätet, gärna på mer konspirationsteoretiska sidor. Men som ni förstår är Svenska Dagbladet inte den mest konspirationsteoretiska tidningen därute. Det här har varit verklighet, och är det kanske fortfarande i någon form. Stay behindnätverket putsade nämligen inte bara sina gevär i godan ro utan användes.
Breiviks manifest är prytt med ett rött riddarkors. Han kallar sig tempelriddare och det och det är lite intressant med tanke på var Stay behindnätverkets knutpunkt fanns.

"Ser man vilka aktörer som har spelat en central roll, framstår ett nätverk inom
den Vatikanassocierade Malteserorden som den egentliga ''suveränen''.
Bland riddarna av Malta finner vi Franz von Papen, som tog in Hitler i värmen,
OSS-chefen William Donovan, högste ansvarige för Allan Dulles avtal med SS, och
amiral Ellery Stone, som instruerade James Jesus Angleton att rädda chefen för
de fascistiska dödsskvadronerna, prins Valerio Borghese. Här finner vi CIAs
förbindelseman med Vatikanen, James Jesus Angleton själv, samt hans
italiensk-amerikanske vice-chef för CIAs kontraspionage Raymond Rocca. Här
finner vi baron Luigi Parilli, som öppnade för ett avtal mellan SS och Allan
Dulles våren 1945 och för en utsmuggling av nazister till Latinamerika efter
kriget. Här finner vi de katolska aktionsgruppernas ledare Luigi Gedda, som
tillsammans med Parilli räddade Italien undan kommunismen 1948. Här finner vi
Robert Gayre som, liksom Gedda, tillhörde en nynazistisk gruppering och var
mentor för den pro-nazistiska chefen för WACL, Roger Pearson, som också
samarbetade med Angleton, och general Lyman Lemnitzer, som i sin tur deltog i
Dulles förhandlingar med SS. Här finner vi Allan Dulles man i Tyskland, general
Reinhardt Gehlen, chefen för Hitlers östspionage som blev chef för det västtyska
BND. Här finner vi CIA-cheferna John McCone och William Casey och CIAs mentor
för WACL och Aginter Press, William Buckley. Här finner vi president Nixons
stabschef, senare Natos överbefälhavare och president Reagans utrikesminister,
general Alexander Haig, och den franske pro-amerikanske underrättelsechefen
Alexandre de Marenches. Här finner vi det ledande skiktet från frimurarorden P2
med fascistiska italienska generaler som Giovanni de Lorenzo och Giuseppe
Santovito samt deras man i regeringen, Giulio Andreotti, liksom Haigs
''förtrogne'' P2-chefen Licio Gelli själv."

De som läst min roman "De döda fruktar födelsen" noterar förstås att Reinhard Gehlen dyker upp här.
Operation Gladio var förstås väldigt bra att ta till när den demokratiska processen inte gick som den borde.

"Chefen för den italienska säkerhetspolisen, inrikesministeriets Federico Umberto
D'Amato, har berättat i en intervju för BBC att han lyckades infiltrera Röda
Brigaderna. Också den militära underrättelsetjänsten ska ha infiltrerat
organisationen - den fick t o m ta över dess tryckpress (från Pino Rautis
avdelning för rekrytering av Stay Behinds). När Röda Brigaderna planerade att
kidnappa Giulio Andreotti blev deras ledare omedelbart fängslade, avslöjade av
infiltratörer. De senare - som militärt tränade agenter - trädde därpå fram som
nya ledare.
Samma dag som Aldo Moro, mot USAs uttryckliga vilja, sökte förverkliga sina
planer på en ''historisk kompromiss'' mellan hans eget kristdemokratiska parti
och kommunistpartiet kidnappades han utan att vare sig inrikesministeriet eller
den militära underrättelsetjänsten lyfte ett finger. Moro och hans kompromiss
undanröjdes utan att skulden behövde falla på ''suveränen''. Den lades på en
kommunist, men det gjordes i ''demokratins tjänst''."/--/Tillsammans med Hitlers tidigare Stay Behind-chef Otto Skorzeny och den
italienska militära underrättelseagenten, fascistideologen Guido Giannettini
sägs Guillou ha skapat en politisk sabotage- och likvideringsorganisation, en
styrka av attentatsmän, som ''nyhetsbyråns'' militära gren. Välkända
fascistledare och terrorister som Pino Rauti och Stefano delle Chiaie blev
''korrespondenter'' för Aginter Press.
Delle Chiaie ska i hemlighet ha arbetat för chefen för det italienska
inrikesministeriets avdelning för ''speciella tjänster'', Federico Umberto
D'Amato, men också för Giannettini och dennes överordnade, chefen för det
italienska kontraspionaget, general Gianadelio Maletti. Sedan deras inblandning
i ett bombattentat i Milano 1969 (18 döda och 80 skadade) nått offentligheten
flydde Giannettini till Spanien och general Maletti till Sydafrika (efter att
skulden först lagts på en anarkist).
Det har i efterhand visat sig att delle Chiaie och hans fascistiska organisation
Avaguardia Nazionale tillsammans med Aginter Press utförde ett stort antal
attentat som inledningsvis beskrevs som resultat av vänsterterrorism.

Här har vi alltså en utomparlamentarisk slagstyrka som infilterar grupper och utför terrordåd för att sedan skylla på andra. Val kunde också ogiltigförklaras på det här viset.

"Ett liknande exempel utgör det lyckade försöket att stoppa de grekiska valen
1967. En förväntad seger för det socialdemokratiska partiet gjorde att CIA i
samverkan med den grekiska militära underrättelsetjänsten såg sig tvungen att
ingripa. I detta fall var det inte främst oron för kommunisterna utan den
grekiska socialdemokratins ''lättsinne'' i Natofrågan som fick den fascistiske
översten Georgios Papadopoulus (CIAs förbindelseman i den grekiska militära
underrättelsetjänsten) tillsammans med CIAs stationschef i Rom, Thomas
Karamessines, att ta sitt ansvar."

Den västerländska demokratin har helt enkelt haft ett gäng övervintrade nazister och högerextrema element som korrigerat den demokratiska processen när den upplevts som alltför lättsinnig.

"General GerardoSerravalle, chef för de italienska Stay Behind-styrkorna 1971-1974, har i en BBC-intervju berättat att CIAs finansiella stöd till dessa styrkor var helt
beroende av vår vilja att ingripa i den inrikespolitiska kampen'', mot strejker
och mot ett växande kommunistparti."

Det pratas mycket om extremism, på vänster och högerkanten och inom religioner. Man uppfattar extremismen som något som finns utanför eller i utkanterna av samhället. Det är ungdomar och fanatiker, talibaner och kriminella, och allt möjligt. Här ser vi hur den faktiskt har funnits i vår mitt, i normens blinda öga, understödd och använd av vårt etablissemang. Det är inte bara våra så kallade fria val och liknande som skapat det samhälle vi har idag, utan även dessa osynliga kampenheter.

SvDartiklarna där citaten är hämtade från går att nå via mediearkivet.

Vad är det för fel på att hata?

2011-08-04T02:37:00.000-07:00

En av mina bloggkamrater, Fredrik skrev så här nyligen: "Just nu, då folket runt omkring mig på den här planeten börjar ruska av sig den sinnessjuka rasistnorrmannens vansinnesdåd, börjar en annan debatt att ljuda.
Den som handlar om att man inte får tycka vad som helt, hur som helst. Alltså, det handlar inte om att folk säger att hey: sluta kasta sinnessjuk rasism runt omkring dig. Utan nu vänds kritiken mot hatet."

Det är rätt intressant med tanke på att Breivik själv ansåg att islamism, nazism och kommunism var hatideologier. Han var alltså mot hat.

Hat är ganska ärligt.
På en annan blogg, Rent principiellt, har jag läst om en kristen som "kommit ut" som antisemit. Han har en väldigt PR-mässig attityd till antisemitism. Absolut ingen hatare. Så här skriver han i kommentarerna om hur man bäst går till väga med "judekritik":
"Ta bara tabuet mot att säga, ”Hollywood domineras av judar”. Alla vet att det är så, ägarförhållanden talar sitt tydliga språk. Judarna själv medger det ju, även mediajudar (Joel Stein; även Judisk Krönika har haft det på förstasidan en gång på 1990-talet). Kruxet är att veta om att det är en het potatis. Man ska inte indignerat utropa, ”Hollywood domineras av judar”!!! Man ska nämna det mer ”en passant”, i förbigående. Man får raljera lite, dock med målet i ständigt sikte. Så tampas man med denna hydra, på alla plan – Holocaustics, Anne Frank, judisk historia mm.
Som judekritiker får man akta sig för att ge intryck av badwill, då förlorar man de intelligenta läsare som i övrigt är kritiska mot PK-ism och multikulti. Att nämna ”judar” fungerar som en rött skynke, det är som jag sa i inledningen: ”Var vad du vill men var inte rasist. Var inte antisemit”. Många stänger av mentalt när de ser judekritik framföras. Därför får man som sagt ta det med lämpor, sidsteppa, ”dance like a butterfly and sting like a bee”. För övrigt tror jag judekritik är på vippen att bli mainstream snart, det där antisemit-kortet är med förlov sagt väldigt nött nu. Judekritiker är inte längre rädda för att bli stämplade som antisemiter eftersom beteckningen är utnött, uttjatad. De har ropat ”vargen kommer” alltför ofta. Att kritisera Israel är t ex inte liktydligt med att återuppföra Auschwitz. Judarna har missuppfattat det där och frikostatigt satt antisemit-stämpeln på envar Israelkritiker."
Bloggaren är förresten associerad med Motpol.nu, en bloggportal som omhuldar många av de idéer som inspirerade Breivik. Just nu håller bloggarna på och svär sig fria från att Breivik kan ha något som helst med dem att göra. Förstås.
Men en gång i tiden sågs nazismen och många av de tankar den torgförde som ganska normal. I vår tid demoniseras den ibland på ett sätt som gör att vi inte förstår hur folk en gång lockades av den. Hitler gapar lite i en talarstol och vi skakar på hvuudet åt att man kunde gå på det. Det är lätt att vara efterklok. Men amerikanska storföretag hade exempelvis inga problem med att handla med nazityskland, även under brinnande krig, något man kan läsa mer om här. Med undantag för Hearst fanns det nog många som inte hatade. Det var business as usual.

Rent principeillt-bloggaren hatar knappast. Likafullt är han antisemit. Breivik tog avstånd från hatideologier, men planerade sina dåd med mordisk beräkning. Företag handlade med Tyskland under andra världskriget för att de tjänade på det och för att många av nazisternas idéerna var allmännt spridda. Och vem är du? En som bara fattar att något är fara å färde när någon heilar på fyllan med kängor och rakad skalle, eller begriper att män med kostym i regeringsställning vars ord är som knivar inlindade i siden är farliga på en helt annan nivå?

Mitten bestäms av var extremerna ligger

2011-08-02T07:52:00.000-07:00

Hittade ett underbart citat idag:

"Denna neutraliserings mekanism formulerades redan 1938 av Robert Brasillach, den franska intellektuella fascisten, som såg sig själv som en “moderat” antisemit och uppfann formeln för rimlig antisemitism. “Vi ger oss tillåtelse att applådera halvjuden Charlie Chaplin, på bio; att beundra halvjuden Proust; att applådera Yehudi Menuhin, en jude … Vi vill inte döda någon, vill vi inte att organisera någon pogrom. Men vi tror också att det bästa sättet att hindra den instinktiva antisemitismens oförutsägbara handlingar är att organisera en rimlig antisemitism.”

Hela texten kan läsas här.

Nöff nöff

2011-07-27T14:38:00.000-07:00

Den nya Rikets sal

Jag hade lite kontakt med ex-JV och en av de berättade om ett äldre Jehovas vittne som apropå massakern i Norge sagt "Ja ja, de hade ju ingen framtid i varje fall" Tydligen har personen ifråga även hållit föredrag om varför Jehovas vittnen är så glada. Patologisk rädsla för lidande och smärta. Och här är ännu en artikel om vilken politisk gyttja som väller fram i Europa och där Breivik uppenbarligen bökat runt friskt.
Världen är full av grisar. Man kan tro att man bor på en lantgård av det sämre slaget. Jag såg den vidriga dokumentären "Säljsekten" om Phone House för några månader sedan och nu är sängvaruhuset Sova på sekttapeten.

Citat
"På första introduktionsmötet får de nyanställda veta att ”den som är med i facket är en fegis” och att ”Sova jobbar bara med vinnare”. På morgnarna förväntas alla i personalen krama varandra för att ”riva murar och bygga lag”, som det heter på Sovaspråk."

"En av de ansvariga på varuhuset på Sveavägen brukar bemöta kritiken med en motfråga: ”Hur jobbigt kan det vara, ni sitter ner och får information på en kurs som kostar oss tusentals kronor per person? Ni ska vara tacksamma. Dessutom får ni ju träffa era kolleger och det är ju som att träffa sina vänner!”"

Givetvis vill man helst ha unga anställda som inte ställer krav, bråkar och håller nere lönerna. Har vi inte kommit längre än så här? Det är motbjudande.

Breivik och pengarna

2011-07-26T08:28:00.000-07:00

Breiviks terrordåd avslöjar vilka fördomar vi går och bär på och som slentrianmässigt reproducras av våra medier. Författaren CJ Håkansson kommenterade ett inlägg nedan: "När AB eller Expressen, kommer inte ihåg vilken, hade en livefeed och fick frågan hur Breivik plötsligt stämplades som ensam galning, så fort det framgick att han var kristen höger från överklassen, så uteblev svaret. Alla andra frågor, till och med de mest oförskämda, blev besvarade. En het potatis tydligen."
Eller vad sägs om detta:

The Colbert Report

Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c

Norwegian Muslish Gunman's Islam-Esque Atrocity

www.colbertnation.com

Colbert Report Full Episodes

Political Humor & Satire Blog

Video Archive

Jag var lite nyfiken på Breiviks syn på ekonomi. Han skriver lite om den globaliserade ekonomin och menar att den i likhet med Marx arbetare - "arbetarna har inget fosterland" - vilket är hans huvudproblem, särskilt eftersom han menar att de kosmopolitiska företagen främjar invandring från muslimska länder. Han är knappast någon socialist utan menar att exempelvis Margaret Thatcher gjorde helt rätt när hon knäckte de brittiska fackföreningarna men att företagen avkrävs för lite ansvar. Då menar han inte främst arbetsvillkor, skatt och jämlik fördelning av vinsterna och liknande, utan utplånandet av gränser. Förmodligen menar han inte gränsen mot Sverige eller så...
Han tycker dessutom att sociologin är infekterad med kulturmarxism och allt annat slags marxism och föreslår en revision av kurslitteraturen. Det här ska ingå:

Bibeln
Machiavelli
George Orwell
Thomas Hobbes
John Stuart Mill
John Locke
Adam Smith
Edmund Burke
Ayn Rand
William James

Liberala tänkare som Locke, Rand - Breivik gillar säkert hennes utläggning om araberna och Israel som man kan se här - och Smith dominerar med inslag av mer konservativa verk som Burke. Det säger också en hel del om hans syn på ekonomi. Liberal-konservativ eller konservativ-liberal, hur man nu vill ha det, med nationen och motståndet mot muslimer som kärnvärden.
Han tjänade förresten sin första miljon redan som 24-åring. Alla som inte gillar honom är bara Jantar och avundsjuka.

Breivik kan vara din arbetskamrat

2011-07-24T05:47:00.000-07:00

Breivik är som rätt många andra nuförtiden. Han gillar inte multikultur, något som Cameron och Merkel inte heller gör. På Almedalsveckan så arragerade Axess ett seminarium om multikultursamhällets (vad nu det är? Hemspråksundervisning?) misslyckande. Han är patologiskt rädd för islamisering, begränsar sig inte till religionskritik och är helt blind på det kristna ögat eftersom han inte ser likheten mellan sin egen fundamentalistiska kristendom och reaktionär islam. Han är antifeminist och tycker att feminismen "skadat oss genom att uppmuntra allmänhetens acceptans för intellektuellt hyckleri, vilket senare banade väg för islam för att infiltrera oss". Han vill att män ska vara män och kvinnor kvinnor, ungefär som på den gamla goda tiden eller något, eller vad sägs som citat som "Kanske kan kvinnor lyckas med att förvandla sina män till dörrmattor; men det kommer att kosta både nationen och civilisationen". Han menar också att det är feminismen som gör att skandinaver åker till Asien för att skaffa sig undergivna kvinnor. Han menar dessutom att nazism, islamism och marxism är hatideologier som han tar avstånd ifrån. Han ser sig som en i mitten som alla andra nuförtiden, en balanserad man som ser igenom det politiskt korrekt tjattret. Han är helt enkelt det som brukar kallas politiskt inkorrekt. Han är ingen ensam galning. Han har tagit del av stämningar och ord från nyrasistiska partier i Europa och en rasism som nödtorftigt maskerar sig till islamkritik.

Vägvisning

2011-07-23T12:25:00.000-07:00

"Jag är inte bara skräckförfattare - jag ser ut som det också. Och nu äter jag upp dig!"

"Mamma vred sina händer och tyckte att jag kastade bort mitt liv. Föraktet för det abstrakta och oron för att jag inte skulle kunna försörja mig manade fram hån och oro från min omgivning. Sluta göra dig till. Någon Stephen King blir du aldrig."

CJ Håkansson, notorisk författare till "FJärilen från Tibet" och ett antal noveller som publicerats i tidskriften Eskapix har återigen krängt ur sig en krönika i ArbetarenZenit. Gå åstad och läs!
Eskapix publicerar förresten fler bra författare. Här är inledningen till en novell som går att läsa i nästa nummer.

Attraktionslagens spelpjäs

2011-07-23T06:06:00.000-07:00

"Jag är trettiotvå år och det är blattarnas fel att jag fortfarande bor hos mamma."

Förutsatt att Behring Breivik är gärningsmannen bakom dåden i Norge så är det rätt intressant att ta del av vad som drev honom. Han var medlem i Fremskrittspartiet, betecknade sig som nationell, var aktiv på islamfientliga sidor och konservativ. Han tyckte även att svenska mediers rapportering om muslimer var för flat. Han var vad folk brukar kalla "politiskt inkorrekt".
På ett forum för ex-Jehovas vittnen läser jag om folk som träffat Jehovas vittnen och adventister som blir förhoppningsfulla av dåden i Norge. Det är nämligen tecken på att Harmageddon närmar sig och Gud ska ingripa för att ställa allt tillrätta. Jag minns att en del tänkte så under min uppväxt i Jehovas vittnen. Det kallar jag att tänka positivt. Det är väl fint att det finns en mening med allt. Var nu inte så negativ och se det som något dåligt.
Och så vill jag köra en repris. De som dog i attentaten i Norge hade dragit till sig döden, enligt Rhonda Byrnes. Det var lagen om attraktion som fick dem att dra till sig mördaren. Förmodligen hade de uttalat sig mot rasism och tyckte det var otäckt med segregation eller något, och då drar man till sig skiten. Bara så ni vet. Vuxna människor i hela västvärlden tror på sådant. Det är en del av det upplysta västerländska tänkandet. Jag citerar:
"The energy and life of each of us has always been and will always be. In a large-scale tragedy, like 9/11, Hurricane Katrina, etc. we see that the law of attraction responds to people being at the wrong place at the wrong time because their dominant thoughts were on the same frequency of such events. Now, this doesn’t mean that they thought of the same exact event, but if their dominant thoughts and feelings were in alignment with the energy of fear, separation, powerlessness and having no control over outside circumstances, then that is what they attracted."
Händer något otrevligt dig, typ en massmördare skjuter dig, så har du på något sätt dragit det till dig. Tänk positivt nästa gång så händer ingenting. Och händer det ändå så tänkte du fel. Oavsett vad du trodde att du tänkte.
(Jag vet att det här är lite tjatigt för folk som varit trogna läsare av min blogg. Men ni får stå ut... :-))

Från skavsår till sparkar

2011-07-21T04:08:00.001-07:00

"– På sommaren ska du ha glowe, ett skimmer. Jag har en skimmergel som jag har på ben och armar."

Vi lever i väldigt olika världar, men världarna är ändå intimt förbundna:

"Under onsdagen minglade Sofi med läsarna och bjöd även på sina bästa modetips inför sommaren när det gäller kläder, hår och smink. /--/ På fötterna kan det vara snyggt och bekvämt med sportiga skor.
– Converse-skor är bästa sommarskon, speciellt om du har skavsår, säger hon."

Under tiden på Conversefabriken:
"En arbetare på fabriken i Sukabumi berättar att hon fick sparkar av en övervakare efter ha begått ett misstag när hon skar upp gummi som används till skosulor.
– Vi är maktlösa. Vårt enda val är att stanna och lida eller tala ut och bli avskedade, säger kvinnan, som vill vara anonym av rädsla för repressalier."

Inte mycket skimmergel där inte.

(Jag vet, det är lite återvinning av denna bloggpost. Men det var för frestande att låta bli)

Black death igen

2011-07-17T13:50:00.001-07:00

Min inre dialog medan jag såg på "Black death".

I början av filmen:
Pål 1: Det här är en kristen propagandafilm. Orka.
Pål 2: Det är medeltid och svärd, var nöjd.

Lite längre in i filmen:
Pål 1: Det här är en propagandafilm för nyhedningar, typ "Avalons dimmor". Orka!
Pål 2: Det är medeltid och svärd, var nöjd.

Filmens är slut:
Pål 1: Inget av det stämde. Orka!
Pål 2: Du fick medeltid, svärd och en berättelse som inte var lika korkad som dina förutsägelser. Kan du vara nöjd någon gång?

Inte så KK

2011-07-17T00:54:00.000-07:00

När jag inte skrivit de senaste dagarna har jag kollat på film. Inspirerad av det förra inlägget lånade jag "Battle of Seattle" när min fru ville att vi skulle se en film tillsammans. Jag hade inte särskilt höga förväntningar, men den var faktiskt acceptabel. Manuset var oväntat bra, personskildringen däremot lite väl platt. Jag kände inte tillräckligt mycket med flera av filmens rollinnehavare. Bisarrt nog var det den person som stod för polisperspektivet som jag tyckte de lyckats bäst med.
Jag har även sett "Hurt locker” och ”Black death”. Välgjorda och spännande filmer båda två. Ändå är det ”Martyrs” som hela tiden hängt i huvudet. Det kan förstås ha att göra med att jag laddat ner filmmusiken och lyssnat på den medan jag skrivit.
Det är lite märkligt att det är ambient och akustisk gitarr som bildar ljudbakgrund till en så pass blodig och ångestladdad film. Eller inte. Jag gillar när konstverk förenar disparata element. Ett närliggande exempel är förstås Ennio Mooricones musik i Sergio Leones filmer. Eller ”Berserk” där fin personskildring, stämningsbygge och extremt monstervåld förstärker varandra.
Jag hittade förresten en intervju med Pascal Laugier där han uttrycker samma tankar som jag har om mitt eget skrivande, och om fantastik överhuvudtaget: ”Horror is a way for me to express personal things. To escape the irony and the intellectual misery public opinion has fallen inte. The culture of ”fantastic” is a good tool to feel far away from the dominating thoughts and the imperialism of the massmedia. It´s a ”counterculture”, free to express things that aren´t said. Horror can be subversion, it can be oriented to a mature thinking audience.”
Knappast kk - kommersiellt korrekt - att uttrycka sig på det viset.
Hela intervjun kan läsas här.

Systematiserat våld

2011-07-13T11:45:00.000-07:00

Saxat från Aftonbladet idag:
"För tio år sedan avslöjades att skojätten Nike använde sig av barnarbetare och att arbetsförhållandena i många av företagets 1 000 utländska fabriker var allt annat än bra. Sedan dess har företaget vidtagit en rad åtgärder för att förbättra villkoren och rentvå sitt eget rykte.
Men dussintals arbetare i Indonesien som nyhetsbyrån AP har talat med vittnar om att det ännu finns mycket kvar att göra. De tillverkar alla skor av märket Converse, som Nike köpte 2003.
En arbetare på fabriken Sukabumi berättar att hon fick sparkar av en övervakare efter ha begått ett misstag när hon skar upp gummi som används till skosulor.
– Vi är maktlösa. Vårt enda val är att stanna och lida eller tala ut och bli avskedade, säger kvinnan, som vill vara anonym av rädsla för repressalier."

Favorit i repris från Blondinbella: "Vår generation är snarare mer kritisk än någonsin. Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda."

Polis skyddar Niketown mot tweetar under kravallerna i Seattle 1999

Och en liten påminnelse från No logo (2000) av Naomi Klein om protester mot Nikefabrikernas svältlöner och dåliga villkor:
"Ungdomarna - varav de flesta var mellan elva och tretton - skrek och hojtade och dumpade ett flertal soppåsar med stinkande gamla Nikeskor framför fötterna på en rad väktare som hade fått specialuppdraget att skydda de heliga Nikelokalerna."

Saint Ange

2011-07-13T10:21:00.000-07:00

Barnhem och sjukhus är skiten

Saint Ange/House of whispers är Laugiers debutfilm, mer känd för den banbrytande tortyrfilmen Martyrs. Det är en franska-rumänsk samproduktion där skådespelarna talar engelska. Jag trodde först att jag fått tag i en remake, men det visade sig vara originalet.
Filmens huvudperson kommer till ett nedlagt barnhem för att arbeta. Hon är gravid i hemlighet och barnet tillkom förmodligen inte under några angenäma former. När hon kommer dit reser barnen därifrån och kvar blir en husmor och en kvinna med mentala problem som vuxit upp på barnhem. Det står psykologisk thriller på mitt omslag men det här är en spökhistoria.
Det är mycket stämning och atmosfär i filmen. Ett gammalt, fallfärdigt hus med en labyrint av korridorer och rum. Förruttnade golv och rostiga rör. Knakande dörrar. Stora fönster med gardiner som fladdrar i stormar. Blinkande lampor. Ruiner. Lådor med undanstoppade dokument. Oförklarliga ljud och händelser. Jämrande ljud som kanske kommer från vattenrör och luftens vinande. Fördolda utrymmen. Det stora, labyrintiska huset som en bild av hemligheterna och förvirringen hos människorna som bor kvar där.
Jag har läst lite på forum på nätet att en massa trådar lämnas lösa och att den är långsam och tråkig. Måste man ha action och inälvor hela tiden känns den säkert långsam, men det där med lösa trådar begriper jag inte. Jag hade inga problem med att förstå filmen och tyckte att det hände något hela tiden, om än inte på någon övertydlig nivå. Det var knappast det otäckaste jag sett, men välgjort och kusligt.

Franska martyrer

2011-07-12T12:01:00.000-07:00

All you need is blood

Jag såg nyligen Martyrs av Pascal Laugier. Kände mig konstig och tom efteråt. Världen kändes på något sätt som om den kunde kantra vilken sekund som helst. Filmen hade fjättrat mig lika obevekligt vid skärmen som kedjorna i filmen fjättrade offren.
Kedjor. Väggar nedstänkta med blod. Gråt. Massor med gråt. Huvudpersonerna snyftade, hulkade, knep ihop ögonen mest hela tiden. Tortyrkammare, självskador och flådda kroppar. En extas som öppnade sig mot tomheten.
Jag har faktiskt inte sett saw- eller hostelfilmerna men tror inte att det skulle roa mig särskilt. Äckla måttligt och tråka ut. Jag har sett annat som jag tyckte var blodigt och tråkigt. Martyrs är blodig men får mig också att leva mig in i smärtan, känna desperationen i hämnarnas våld och utsattheten hos de misshandlade. Förövarnas våld är rationaliserat och genomkorsat av försvarsmekanismer som hindrar dem från att se vilka missfoster de i själva verket är.
Jag brukar inte bry mig så mycket om eventuella spoilers, men den här gången vill jag faktiskt inte berätta ett ord för mycket. Bara se den. Och förresten, det ska komma en amerikansk remake. För publik som inte orkar höra franska, läsa textöversättningar eller får utslag av något som inte liknar det de ser för det mesta.

Händelser på en bussresa

2011-07-11T12:37:00.001-07:00

Jag och min son Loke var och hälsade på ett par vänner i Karlskrona och min syster - samt hennes dotter - i Malmö. När vi stigit av på Malmö station och skulle ta bussen fick jag syn på en man som låg ner med en systempåse i handen. En rätt så berusad ung man gick fram till honom och jag kände att jag inte bara kunde gå förbi. Vi försökt få liv i den liggande, örfilade honom och allt men det fick inte. Han andades i alla fall. En tredje man kom fram till oss och frågade om vi ringt ambulans och polis. Vi sa nej och för min del var jag rätt tacksam över att någon annan ringde och skötte snacket. Jag gick därifrån och hoppade ombord på en buss. När vi väl satt oss sade min son att han skulle åka tillbaka till Göteborg om vi stötte på någon till som var knivhuggen. Jag skrattade lite och sa att om mannen som legat på busstationen varit knivhuggen hade det varit en massa blod där, att han förmodligen bara druckit för mycket eller blivit utslagen av andra droger.
En ung blatte satte sig på platsen bakom Loke och efter en stund kom en äldre svart man och satte sig en liten bit ifrån. Han öppnade en burk öl och började dricka. Sedan frågade han den unge mannen var han kom i från. "Frankrike" svarade han. Den svarte mannen frågade vidare om han var från Marocko och drog till med en litania av andra länder. Blatten tröttnade och frågade "Vad har du med det att göra?". Den svarte mannen sade att han var från Somalia och pratade på om det. När han sagt några gånger att han kom från Somalia så utbrast den unge mannen: "Du har sagt det tusen gånger nu! Jag bryr mig inte." Han var ändå ganska vänlig, skrek inte eller så men jag blev lite orolig för att det kanske skulle bli slagsmål. Dessutom tyckte jag det var jobbigt för blatten att ha det där fyllot tjatande hela tiden. Följaktligen sade jag så vänligt jag kunde till somaliern att den unge mannen ville vara ifred.
Efter en liten stund vände sig somaliern till mig:
"Pratar du svenska?"
"Ja", svarade jag.
"Jag har varit här i tjugofem år, jag kan svenska."
"Va bra, då förstår du när han säger till dig att han inte vill prata."
"Det här är mellan honom och mig, inte dig."
Sedan började han förstås yra om rasism och bla bla, varpå blatten ryckte ut till mitt försvar och sade till somaliern ganska strängt att han inte skulle prata sådan skit.
Somaliern lämnade i alla fall oss ifred sedan och började prata med en svenne. "Du jobbar. Man måste jobba. Och betala skatt. Man måste betala skatt." Sådär lät hans monolog, nödtorftigt maskerad till dialog.
När väl somaliern gått av frågade min son om alla i Malmö var sinnessjuka.

Signering

2011-07-05T13:26:00.000-07:00

Var på Sf-bokhandeln och signerade idag. Jag kan väl erkänna att det blev rätt tunt med signeringar, men det var väntat. Jag träffade i alla fall Aengeln som skrivit Gainea samt Erik Granström, som gick igång om medeltida ekonomihistoria och förlagsturer innan jag knappt hunnit hälsa på honom. Författarna till Cirkeln skulle signera efter mig och Sara kom fram och pratade. Jag fick min frus ex av Cirkeln signerad medan jag gjorde ett bomärke i Saras ex av De döda fruktar födelsen. Frida Edman och Steven Trolin från Mörkerdottirs förlag var också där. Trolin jobbar lite med samma sak som jag, schizofrena missbrukare, eller samsjukliga som vi säger i branschen. Frida är den som driver förlaget och jag köpte hennes bok "Förvriden". Får väl se om jag hinner läsa den nu i sommar, med tanke på allt annat jag har för mig. Allesammans var i alla fall trevliga att prata med, inklusive personalen. En helt okej dag på Sf-bokhandeln med andra ord.

Saknar du fantasytidskrifter? Läs Affärsvärlden

2011-07-04T13:55:00.000-07:00

Jag såg på "Inside job" idag, en dokumentär om finanskrisens uppkomst och upphovsmän, och kom att tänka på att jag attraheras av den av ungefär samma orsaker som jag läser fantasy. Det utspelar sig i en närmast övernaturlig värld med egna lagar, och finanshandeln, i synnerhet derivathandeln som står i centrum av verksamheten, är så omständlig att det påminner om invecklade magiska ritualer. Det får mig också att tänka på en viss ring som inte bara gav de onda makt, men också var nyckfull och kunde korrumpera även en hjälte. Givetvis fick den bäras av representant för småfolket. Även i "Inside job" får man se hur de som styrde ut världen i krisen seglade vidare med sina flygande holländare, medan de som tidigare levde på gränsen offrades. Typ som Gollum. En massa jävla fula människor med fult tomma plånböcker som tvingas gå från hus och hem och bo i fula tält.
Inside job saknar de där riktigt coola ondingarna. Inga orcer eller nazguler som ser ut som plastikopererade svartmetallare. Inte heller några graciösa alver med silverbågar. Här är det mer några som tror att de är alver och går lös på världen med våldsamma ekonomiska diskurser. Kanske kan man likna dem vid råttfångaren från Hameln. Vi är de dumma jävla råttorna.
Filmen är dock full av en massa namn som flimrar förbi, en massa aktörer och en vagt bekant men ändå väldigt märklig värld. Och det är ju kännetecknande för fantasylitteratur. Konstiga namn med en massa vokaler, en massa olika personer kors och tvärs genom berättelsen och en främmande värld.
Någon i filmen sa att finanspekulanter skapar drömmar, men att mardrömmarna får bäras av andra än de själv. Fantasi spelar roll. Vi lever i deras fantasi om hur den ekonomiska världen ska fungera.

Rapport från författarfronten

2011-07-04T05:51:00.000-07:00

Jag träffade min lilla skrivarcirkel i fredags. Det satte givetvis myror i huvudet på mig så jag håller på att få rätsida på lite saker i min roman. Jag har haft en viss misstanke om att det förekommer lite mycket magi lite väl tidigt, så jag amputerade en magisk scen och bytte ut den mot en mer ordinär. Får se hur det känns. Jag tror också att cirkeldiskussionen satte igång en process som kanske har löst ett annat problem jag gått och funderat över.
Under sommaren hade jag tänkt läsa en massa andra böcker, men insåg plötsligt att jag inte bara ville skriva färdigt min egen roman, utan även måste lägga upp en plan för den kurs i att skriva fantasy och skräck som jag ska hålla under hösten/vintern. Det kan ju hända att jag vill umgås med min familj och resa bort lite också...
SF-bokhandeln i Göteborg fyller tio år och jag är en av attraktionerna :-). Tanken är att jag ska vara där imorgon och signera och umgås. Men med min vanliga tur kommer väl folk bara att säga "Den boken har jag inte hört talas om", le generat och gå därifrån. Läs förresten här om mitt lilla frukostmöte i samband med Eurocon med Olov på bloggen Drömmarnas berg.
Tror jag får göra något åt min blogglista. Snart består den av bloggar som säger Tack och adjö och liknande.

Utvecklingsstörda göre sig icke besvär

2011-06-30T11:37:00.000-07:00

Bloggaren Fredrik D har skrivit en recension av "De döda fruktar födelsen". Han skriver bland annat:

"Det roliga med boken är att jag inte behöver välja en enskild styrka, den har nämligen flera stycken."

och:

"Samtidigt vågar Pål väcka frågor med sin text; där man i vanliga fall får ta del av billig aktion eller småaktig dialog, får vi här vada med näsan knappt över ytan i människans skit, och jag tror vi behöver det."

Härligt att jag lyckas tvinga ner läsaren i ett sådant "bad" ;). Men det bästa är ändå motiveringen till varför man bör läsa romanen:

"En annan styrka med boken är att den är jävligt bra! Jag skulle kunna skriva mer. Men det räcker så här. För har ni inte fattat än att ni ska läsa skiten, då är ni helt utvecklingsförstörda."

Nuff said!

Magistern spelar inspirerande musik

2011-06-27T06:48:00.000-07:00

Vecka 35 kan man prova på att skriva skräck och fantasy på folkuniversitet. Det är jag som håller i pekpinnen. Vill man öva lite innan så går det bra att göra det till Morbid angel och själv köpte. Morbid Angel var en av de första riktiga metalband jag hörde. Jag läste en intervju för länge sedan där sångaren sade att han var förtjust i Deepak Chopra. Uuurk... Men när de sjunger om Satan och massakrer och annat skoj är de riktigt okej att lyssna på. Här är en av mina favoriter från deras senaste alster.

Oh the lines are getting longer
More are added everyday
And there seems to be no shortage
Of humans for my foul play

No understanding
And no ability to see the signs
They just keep breeding out of order
And adding to the lines more and more
Here they go

10 more dead
and the bodies piling higher, higher
10 more dead
And the stench grows stronger
With many more to go

Most see me pure evil
But they respect me just the same
When nature's done sustaining
She calls me in to play the cold game

No favors
And no quarter ever shown
For the sheer masses of the masses
Still T-S growing
More and more here they go

10 more dead

Oh... Come ye one come you all are waiting now
Line up face the light
Oh... And thousands more behind to follow
Clueless
Will be embers burning bright

Oh they're dying for me quickly now
The ways are always mine to choose
'Cause once it's done it doesn't matter
Between the faith or fate I'm not confused
About my purpose no
Reduce them all in shame
And the bones will pave my kingdom
They have only themselves to blame
Here they go

10 more dead

Boktimmen

2011-06-23T05:17:00.000-07:00

Bloggerskan Boktimmen som hade nöjet att träffa på Eurocon har skrivit en recension av "De döda fruktar födelsen". Den kan läsas här.

Mitt arv av vansinne

2011-06-21T12:20:00.000-07:00

Min syster ringde mig för en tid sedan. Våra föräldrar som bor i Finland, hade hälsat på henne utan förvarning. När hon frågade hur det kom sig att de var i Sverige sa de att de var pensionärer och kunde göra vad de ville. De hade tydligen åkt omkring i Sverige i en och en halv vecka. Min syster frågade dem om de läst ”De döda fruktar födelsen”. Pappa hade bara varit tyst medan mamma fnittrade nervöst. (Den som vill läsa mer om orsaken till detta kan läsa här)
Min syster och mina föräldrar har inte träffats på ett antal år. Det är inte bara på grund av det fysiska avståndet.
Tydligen hade de pratat om att Danmark varit kommunistiskt och mina föräldrar erinrade sig att det inte gick att handla i danska affärer, där fanns ingenting att köpa. Gick inte att gå in och äta för maten var slut etc. De blandade in andra konflikter också. De påstod att några danskar i församlingen hade kallat dem fascister eftersom de var från Finland och följaktligen var på "fel" sida när kriget var slut. Detta skulle då bero på det här kommunistiska styret på Själland. De hade pratat med en annan dansk som jag minns från min barndom och som sagt att "de gillar inte mig heller eftersom jag kommer från Jylland” (som tydligen inte var kommunistiskt).
Vi tyckte båda att det lät ovanligt konstigt men när jag kollade runt på nätet hittade jag annonser för en ”mockumentär” som spekulerade om hur det hade gått om Danmark befriats av Röda armén och inlemmats i Kalla krigets öst-block. Och visst kan man vara lite lättlurad och historielös, men det går lite långt när man börjar konstruera färgstarka minnen utifrån en låtsasdokumentär.
De senaste åren har jag insett att mina föräldrar låtit sig styras av fantasier inte bara under min uppväxt när vi var med i Jehovas vittnen, utan även senare. Fejden mellan dem och min syster och hennes mans familj har varit långvarig och jag har under årtionden hört om en släkt i Malmö med omnejd som inte bara verkar vara extremt månghövdad – bara i lilla Oxie fanns det tvåhundra av dem – utan som också på olika sätt trakasserat vår familj. ”Med det menade han/hon egentligen … ” var en vanlig mening hemma och den slutade sällan med att personen menade något trevligt. Den riktades givetvis ofta mot mig också. Inte omvänt dock.
Det är egentligen inte särskilt märkligt. Enligt ett antal undersökningar verkar det som om det sociala klimatet inom Jehovas vittnen främjar dålig mental hälsa, inklusive paranoia. Jag kan intyga det. Rädslan för vad Gud skulle tycka om jag gjorde ditt eller tänkte datt etablerades tidigt hos mig, och även om hela familjen lämnat JV så är det inte som att ta av sig en överrock. Etablerade kognitiva mönster finner nya punkter att binda sig till, gamla tankefigurer gör sig nya masker.

Snäll kollega

2011-06-20T13:30:00.001-07:00

Jag fick ett meddelande från en, hrm, kollega på fejan som skriver:

"Läste ditt blogginlägg om få besökare på högläsningen. Jag måste bara säga att du inte var ensam om det. På flera högläsningar kom det ingen alls, hörde jag. M D Lachlan tror jag hade typ 5-7 pers, och då var han ju ändå ett av de "stora namnen" (jag tror Amanda Downum hade ungefär lika många och hon sa att alla satt som ointresserade zombier och gick direkt efteråt).
Du hade en sjukt dålig tid eftersom den krockade med myt-seminariet som drog både sf- och fantasy-intresserade. Så låt dig inte nedslås (även om jag verkligen fattar att det måste kännas pest)! Ville bara säga det."

Lachlan har jag inte läst en rad av, men jag såg en intervju och en panel där han medverkade och det var riktigt bra. Om han bara fick 5-7 åhörare så är jag ändå i ganska gott sällskap.

Eurocon

2011-06-19T12:27:00.000-07:00

Jag var på Eurocon i helgen och träffad en del trevliga människor som jag annars bara umgås med via nätet. Särskilt på lördagen när jag hade flera pratstunder med Socialistsimon och även träffade Fia, Feuerzeug, Sara Bergmark Elfgren, Nicolas Krizan och Karl och Olov från Drömmarnas blogg (det visade sig att Olov och jag bodde på samma vandrarhem!). SocialistSimon och jag råkade sätta oss vid samma bord som Islands ende fantasyförfattare, Emil Hjörvar Peterson som skrivit "The Saga of the Survivors - Hodur & Baldur". Det var riktigt kul, särskilt med tanke på att Emil inte var med i någon diskussionspanel eller så.
Och så återsåg jag Annika Johansson som både skrivit väl om min debutroman och är även med i på "Tack"-sidan i "De döda fruktar födelsen". Hon sade också att "De döda... " blivit vad hon hoppades på. Fina Annika.
Jag signerade några böcker, besökte förstås också en del paneldiskussioner och intervjuer. Särskilt en författare som heter M D Lachlan var väldigt rolig att höra på, även om jag inte läst en rad av honom.
Och nu till det tråkiga. Jag var på Eurocon främst i min egenskap av författare och hoppades på att kunna saluföra mig själv, förstås. På torsdagen var jag på något slags förfest på en pub där jag inte alls kom loss. Jag utbytte några sporadiska meningar men det kändes allt motigare och motigare. Jag får ibland för mig att jag tränger mig på folk om jag bara pratar spontant med dem och den känslan växte snabbt under kvällen. Dessutom skulle man helst prata engelska eftersom det var en internationell tillställning och även om jag läser en del på engelska så kändes det rätt motigt. Till slut var jag trött på att gå omkring och vara tyst och kasta ut pengar på öl och gick rätt tidigt tillbaka till vandrarhemmet.
På fredagen skulle jag vara med i en TV-filmad diskussionspanel på engelska om skräck med Fager, Savile och Granlund. Savile är av brittisk börd och jag visste att Fager var rätt snabbsnackad så jag tänkte att jag får väl inte en syl i vädret. Och jag fick inte alls lika mycket sagt som dem men lyckades ändå få ett antal inpass som jag var rätt nöjd med. Panelen bröts rätt abrupt och strax efter kom en TV-kvinna fram till mig och sade: "Din insats var bra, men det var för dålig kvalitet så vi var tvungna att bryta." Jaha.
Förutom att vara på Eurocon på lördagen träffade jag även en kusin som jag inte sett på över tjugo år på kvällen. Mötet var mycket trevligt. Tydligen missade jag en spritfest som främst östeuropéerna inbjöd till på Eurocon. Eller så var det lika bra att jag inte kolkade i mig en massa vodka.
Nåja, söndagen var mindre rolig. 12.30 skulle jag läsa ur min roman. Gissa hur många som kom. Tre. Varav en släntrade in för sent och släntrade ut igen efter några minuter. Jag läste förstså ändå och 50% av publiken hade faktiskt med sig ett ex av "Ars moriendi - konsten att dö" som hon ville att jag skulle signera.
Jag hade egentligen tänkt stanna på Eurocon hela söndagen och sedan dra vidare till något slags avslutningsfest. Jag hade haft idéer om att folk faktiskt skulle ha sett mig och så kunde man inleda samtal lite lättare och så skulle jag kanske få lite nya läsare. Men den där jävla högläsningsgrejen kändes bara så förnedrande så jag drog iväg direkt efter. Jag befarade också att avslutningsfesten skulle sluta ungefär som torsdagens förfest. Käften skulle smälta samman, förutom när den öppnades för öl och i den mån folk överhuvudtaget skulle tala om mig så skulle de säga något i stil med "Han den tråkige...".

Jag blir så jävla trött

2011-06-14T00:29:00.000-07:00

Steven Ekholm skriver i DN apropå en fantasyroman han läst:
"Jag anar en djävulsk konspiration. Nämligen den, att när det äntligen dyker upp en livskraftig genre på litteraturhimlen – och det är inte allt för ofta det – börjar omedelbart hundratals flitiga medelmåttor i sina underjordiska skrivarlyor tugga sig in på fältet för att suga näringen ur den nya genrens stamceller./--/Ett tydligt tecken på kidnappad genrelitteratur är just att genren står i bakgrunden och det tröttsamma kärleksgnabbet mellan tonåringarna regerar i förgrunden. Vampyrlitteraturen har redan gått i graven. Snart även änglarna. Och där har ni, om marknadskrafterna får bestämma, tyvärr även framtiden för mainstream fantasy."

Jag anar ytterligare en konspiration. När någon som kommer från ett litet förlag och saluför sig själv avfärdar man honom automatiskt. När det gäller genrelitteratur skriv tidningar hellre om kända amerikanska romaner som sålt mycket och kommer från stora förlag, vare sig de är dåliga eller bra, när det gäller genrelitteratur. Man kan också tänka sig att skriva om svenska romaner om de kommer ut på stora förlag och förlagen kan satsa mycket pengar på dem. Liksom, Järnringen publicerade min roman om änglar 2010. Inte särskilt länge sedan. Man kan tycka olika om den, men inte fan är det något medelmåttigt utsugande av genrens stamceller. Recensera den i DN? Nej, självklart inte.

Häktad

2011-06-13T03:50:00.000-07:00

Det är tio år sedan EU-toppmötet i Göteborg. Det är omskrivet här, och här och här. Kom nyss på att en av huvudpersonerna, Petra, minns sin tillvaro i häktet i Göteborg i ett av de inledande kapitlen i "De döda fruktar födelsen".

"Petra satt på madrassen med ryggen mot väggen. Hon kände sig trött. Det var otroligt hur trött man kände sig av att inte göra någonting. Fast så konstigt kanske det inte var. Att ständigt vara inlåst i ett litet rum var väl inte det mest uppiggande man kunde ägna sig åt, och att luften verkade vara stillastående utan ventiler att rekreera sig i gjorde inte saken bättre. När någon psykad jävel började skrika under natten var dessutom ens nattsömn förstörd för flera timmar framåt. Det blev inte heller bättre när det var idiotvakter som hade nattpasset och pratade högt, rapade eller bankade i korridorerna.
Vad hade hon att sysselsätta sig med? Hon hade skrivit en del reflektioner över demonstrationerna, poliserna och häktet, något som plitarna tyckte var "intressant att analysera" när de gjorde en av sina spontana visitationsvisiter. Sedan dess hade hon bara skrivit något brev. Och så kunde hon ju läsa, det var ju bra. Fast någon tidning fick hon inte läsa ännu. Den dagliga promenaden på taket var trevlig, men herregudihelvete, hon var van vid att kickboxa tre gånger i veckan. Häktet var för slackers.
Sedan var ju lokalerna inte direkt fräscha. Tvärtom var hela bygget i allvarligt behov av homestaging. Intorkat blod under sängen och bordet, sperma och snor på väggarna, och färgen gick att dra loss. Stället kunde inte ha renoverats sedan det var tegelstensbebisar."

Om Petra har för övrigt bloggerskan Bokstävlarna skrivit:
"Jag gillar karaktären Petra överlag, politiskt engagerad och ilsken som hon är. Kanske för att hon så bra lyckas förena styrka och svaghet, för att hon känns så oerhört mänsklig i jämförelse med de abstrakta väsen som annars fyller romanen."

Jag och SVT

2011-06-11T13:49:00.000-07:00

Jag har blivit inbjuden till Eurocon nästa helg. Det är en sammankomst för folk som gillar sciencefiction, fantasy och skräck. En hel drös andra författare kommer att vara där. Jag ska högläsa ur min roman och sitta med i en diskussionspanel; "Current Nightmares - trends in horror literature". Tydligen ska SVT vara där och filma inför något program i höst. Jag får väl tunghäfta och blir sittande som en flinande idiot.

Svenska balettskolan

2011-06-11T12:49:00.000-07:00

Jag gick på en föreställning av Svenska balettskolan: Göteborg idag. Eftersom det var en uppvisning av skolan så var det nog många släktingar och vänner till dansarna i publiken. Det var väl inte heller det mest imponerande jag sett. De inledde med hip-hopdans. Det är inte min favorit men det var helt okej. Sedan följde stycken som var mer åt det klassiska hållet, bl a en del ur Törnrosa. Jag har sett uppsättningar av Sleeping beauty tidigare - bl a här - och tyckte inte att det här toppade dem.
Under andra akten var det mer experimentellt och modern balett. Det var faktiskt riktigt bra. Det fanns något ödslig och en känsla av ensamt vansinne i ett par av de föreställningarna.
En i publiken såg ut som en åldrad biker; kagge, tattar, välansat skägg, långt vitt hår som han tvinnat till en fet fläta. Han var prydligt klädd i helsvart och skjorta, men med flames på skjortan. Jag undrade om han hade sin dotter eller son bland dansarna.
Trots att det var lite blandad kvalitet verkade min dotter tycka om det och jag fick lite inspiration.

Makterna måste blidkas

2011-06-09T13:27:00.000-07:00

Rädda barnen kom för en bara några dagar sedan med en rapport om barnfattigdom som uppmärksammats på olika sätt. DN:s stolpskott till Ledarkärring Hanna Kjöller har sagt att barnfattigdom inte existerar, och man kan sedan länge läsa i kommentarspår men också förement seriösa debattörer som typ menar att barnfattigdom innebär att att man har en playstationkontroll istället för två.
Det är förstås frågan om relativ fattigdom. På expressens ledarsida kan man läsa följande intressanta vinkling på det hela:

"Inte ens på de platser som alla svenskar kallar "fattiga länder" svälter människor i förväntad utsträckning, om man får tro detta vittnesmål:
I senaste numret av tid skriften Foreign Policy finns en essä av ekonomerna Abhijit V. Banerjee och Esther Duflo. De har rest runt i slum och på landsbygd, i Marocko och Kenya, Indonesien och Indien, och mött en sorts fattigdom de inte väntade sig. Idén att urfattiga mycket rationellt lägger sina få slantar på mat, så näringsrik som möjligt, tycktes inte stämma, ens om de levde på mindre än en dollar om dagen.
De köper inte den billigaste maten. Även när staten subventionerar basvaror som ris, väljer de fattigaste att köpa dyrare, inte nödvändigtvis nyttig, mat. Även urfattiga vill helt enkelt ha omväxling och mat som smakar gott. Dessutom lägger de pengar på "onödiga" saker som brudkistor och begravningar, även om de får gå hungriga. Varför? För att inte förlora anseendet. Och många spar ihop till en tv. Varför? Jo, även urfattiga uppskattar underhållning.
Där ser man.
Fattiga människor är alltså något mer än en munhåla att stoppa ris i.
De är inte djur som betingningsmässigt söker näring. De har en fantasi som måste tillfredsställas, sinnen som behöver nya stimuli, ett njutningsbehov. De är sociala; att inte kunna spela det sociala spelet, leva upp till normalitet, är ett öde värre än svält."

Människor är inte bara rationella ekonomiska djur. Vi har andra, sociala pch psykolgiska sidor av vår existens som måste tillfredsställas, eller åtminstone blidkas. Marmot har även skrivit bra om detta i Statussyndromet.

Vad som kan hända när man ska köpa balettbiljetter

2011-06-07T13:19:00.000-07:00

Jag ska gå med min dotter på balett på lördag och cyklade ner för att hämta biljetter på Pustervik vid Järntorget. På vägen dit åker jag genom vägkorset vid Hagabion/Condeco och mot Haga. Det är mycket folk ute eftersom det inte bara är tid att gå hem från jobben och handla inför kvällen utan också varmt och skönt ute. Så det är många som ser de båda männen som bråkar. Eller rättare sagt, en av männen, en ganska smal, solbränd man med örhängen och en systemkasse i handen går väldigt nära en annan som mest ser ut som ett fettofyllo. Den magre mannen stänger nästan in fetfyllot och ger ett rätt aggressivt intryck. Den fyllefete ser å andra sidan skitskraj ut med ena axeln höjd i en menlös skyddande gest. Ansiktena är nära nog för att de utan problem skulle kunna kyssa varandra. Istället skallar den magre mannen den fete. Det är en rätt lagom skallning, ser inte ut som något knäckt näsben eller ens näsblod. Det ser rutinerat ut. Det huvudet har använts till lite annat än att tänka med. Men den fete såg långt ifrån kaxig ut, snarare vettskrämd, och en lagom skallning känns inte så lagom i ansiktet för den som tar emot... Kändes bara onödigt.
Ingen annan gör något så jag ropar till: "Hallå va fan gör du?" Eller jag snarare vrålar, sådan är jag. Den magre mannen ser sig om. Jag funderar om jag ska fortsätta cykla, men det är lite mycket folk och jag måste ändå varva ner. Jag stiger av cykeln och när han kommer närmare tar jag cykellåset i ena handen. Jag ställer mig med ena armen höjd och den andre bakom mig, beredd att slå det hårdaste jag kunde med låset. Tyvärr hade jag inte min överdimensionerade nyckelkedja med mig, annars hade jag tagit den istället. Givetvis irriterade jag mig på att jag gick omkring med 4-5000 på näsan. Dessutom tycker jag illa om att plötsligt få min synen bortslagen. Vi glasögonormar har svårt för spontant våld.
Skallaren och jag börjar tjafsa.
"Va fan vill du?" säger han
"Du skallade honom för fan," säger jag.
"Han pissade vid restaurangen fast jag sa till honom tre gånger."
"Du kan väl inte skall honom för det."
Och visst, jag kan tänka mig att han stod om dumpissade mot väggen, men karln såg verkligen uppskrämd ut. Skallningen var helt onödig.
"Varför står du sådär, vill du slåss också?"
"Jag tänker då inte låta dig skalla mig".
"Jag tänker inte skalla dig"
"Litar jag inte på för en sekund."
Vi säger håll käften till varandra och så rinner allt ut i sanden. Han avslutar stilenligt med att spotta åt mitt håll, så pass långt från mig att skuren inte når mig. Han går sin väg och jag hoppar upp på min cykel, trampar iväg och köper biljetter.

Nytt och gammalt

2011-06-04T12:58:00.000-07:00

Septic flesh har kommit med ett nytt album, The Great Mass. Hurra! Här är en av alla suveräna låtar:

SocialistSimon har läst min debutroman "Ars moriendi - konsten att dö" och recenserar den här.

För närvarande känner jag inte någon större energi för att blogga, vill mest skriva på min nya roman.

Vad jag tänker på just nu...

2011-05-31T11:40:00.000-07:00

Andra världskriget och nazisternas utrotning av grupper de ansåg mindervärdiga manar ofta medelmåttor till mediokra framställningar, men här är en artikel som ger lite nya perspektiv. Ett litet utdrag:

"Jewish women were raped and sexually abused by Nazi guards, but also by liberators, people who hid them, aid givers, partisans and even fellow prisoners. Judy Weiszenberg Cohen, an Auschwitz survivor living in Canada, told the editors that the "fear of rape" was omnipresent in the concentration camp."

Två versioner

2011-05-30T04:06:00.000-07:00

En av mina favoritfilmer är Twin Peaks: Fire walk with me. Jag gillar också Badalamentis soundtrack, bland annat Sycamore trees. Nyligen satt jag och lyssnade på blackmetalbandet Dark Fortress och förstod plötsligt att de gjort en cover av nämnda låt.

I got idea man
You take me for a walk
Under the sycamore trees
The dark trees that blow baby
In the dark trees that blow
And I'll see you
And you'll see me
And I'll see you in the branches that blow
In the breeze,
I'll see you in the trees
Under the sycamore trees

Kristen värdegrund

2011-05-28T03:45:00.000-07:00

Det är alltid kul med lite citatsamlingar ur bibeln. Nya testamentet sägs ju vara så mycket bättre än det gamla, modernare och trevligare i största allmänhet. Här ha vi lite citat som problematiserar den tesen...

1 Kor 7:1
Nu till det ni skrev. Det är bäst för en man att inte alls röra någon kvinna.

1 Kor 11:3
Nu vill jag att ni skall veta att Kristus är varje mans huvud, att mannen är kvinnans huvud och att Gud är Kristi huvud.

1 Kor 11:5-10
Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad. En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull.

1 Kor 14:34-35
skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten.

1 Tim 2:11-15
En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse

1 Tim 5:11-16
Yngre änkor skall du däremot avvisa. Ty när de drivs av begär och sätter sig upp mot Kristus, vill de bara gifta sig och drar domen över sig, eftersom de har förnekat sin första tro. På samma gång lär de sig att vara lata, när de går omkring i husen. Och inte nog med det, de lär sig också att vara skvalleraktiga och nyfikna och att prata om sådant som de borde tiga med. Jag vill därför att unga änkor gifter sig, föder barn, sköter hemmet och inte ger motståndaren något tillfälle att tala illa om dem. Somliga har redan vänt sig bort och följt Satan.

Träffar

2011-05-27T13:05:00.000-07:00

Om allt går som det ska kommer jag att leda en kurs i att skriva fantasy och skräck på Folkuniversitetet i höst. Eftersom det är en kursnyhet tänkte man eventuellt ha med en intervju med mig i kursprogrammet, så idag satt jag på ett kafé i Haga och gaggade med en från marknadsföringsavdelningen. Han tog lite foton också. Vi får se hur det blir.
Idag hade jag dessutom träff med min skrivarcirkel. Trevligt och givande som vanligt. Skönt att ha någon att diskutera sitt skrivande med ansikte mot ansikte med.

Hillbillyland

2011-05-24T11:29:00.000-07:00

Man kan lätt få för sig att USA består av dels vältränade botoxoffer , dels knarkande afro-amerikaner som spelar hip-hop som glider omkring bland skyskrapor och klubbar. Då är det skönt att se en film som Winters bone där alla är så jävla sletna och oglamorösa, om man nu inte tycker att rutiga skjortor/tygjackor är skiten. Det är hillbillyland som skildras, komplett med banjospelande och countrymusik. Skådespelarna är ett kapitel för sig. Inget överspel här, snarare tvärtom. Underdrifter och små gester regerar. Dialogen är skön med repliker som:
”Jag har alltid varit rädd för dig.”
”Det är för att du är klok.”
Det är kompromisslös socialrealism som uppehåller spänningen med ganska små medel. Våldet är latent och finns hela tiden där i ordväxlingar, hotfulla rörelser, ansiktsuttryck eller varningar. Det är ett otryggt, vardagsmässigt våld som man aldrig vet när det bryter fram, långt ifrån välregisserade slagsmål och biljakter.
På filmens trasproletära landsbygd verkar alla vara släkt med varandra och huvudpersonen Ree Dolly inte bara bryter mot den utsträckta klanens tystnadskod när hon börjar ställa frågor om sin försvunne far utan spelar samtidigt på sina blodsband. Det är ett farligt spel och blodsbanden hotar att bakbinda eller rentav strypa henne – och det är så jävla bra gjort.
Berättelsens underliggande gåta, den ödsliga bygden och de än ödsligare människorna fick mig av någon anledning att tänka på Twin Peaks. Det hade inte varit konstigt med någon loglady som yrade om att ugglorna inte är vad de ser ut att vara.
Den här filmen kommer jag att bära med mig som en förebild.

Pepp för fan

2011-05-23T06:31:00.000-07:00

Blondinbella är frustrerad över att Altstadt surat ihop över bland annat hennes tidskrift EgoBoost.

"Vår generation är snarare mer kritisk än någonsin. Vi har blivit vana med att kunna skicka en tweet till ett företag på twitter om vi har en fråga eller är missnöjda."

Vi skickar bara en tweet till Foxconn alltså och så blir allting bra?

"inte minst sedan mer än ett dussin anställda begått självmord på grund av vad som uppges vara de stenhårda arbetsvillkoren. Efter dessa incidenter har de Foxconn-anställda bland annat fått skriva på kontrakt om att inte begå självmord."

Blondinbellas stormtrupper blir ledsna över att en kvinna kritiserar andra kvinnor. Just det. Det är för jävligt med poliser som kritiserar andra poliser, kommunister som kritiserar andra kommunister, kristna som kritiserar kristna. Man ska hålla på sin egen grupp. Kompromisslös pepp till alla av samma sort.

Styckad roman

2011-05-23T06:14:00.000-07:00

Bloggerskan Feuerzeug återvänder till min roman, hugger ut några stycken ur den och krokar fast dem i lämpliga kommentarer. Ni kan läsa mer här.
Hon har tidigare skrivit en recension av den som ni kan läsa här.

2011-05-22T12:45:00.000-07:00

Jag köpte och läste nyligen "Corto Maltese i Etiopien" av Hugo Pratt. Jag gillar verkligen Corto Maltese. Han är lite som John Constantine i Hellblazer; en äventyrare som alltid har en syrlig kommentar redo och inte hyser några som helst illusioner om auktoritetsfigurer eller ideal som patriotism och liknande.
Det här albumet utspelar sig i ett Afrika där turkar, britter och tyskar utkämpar sina sista strider i slutet av Första världskriget. I en av berättelserna samarbetar Maltese med leopardmän, en hemlig afrikansk sammanslutning med övernaturliga drag. Vid det här tillfället ska de blanda blod, och den här dialogen tycker jag är en typisk Maltesedialog:
Leopardmannen: "Räck mig din vänstra arm Corto Maltese. Vi ska bli blodsbröder."
Corto: "Då var det dags ... Jag kände på mig att något sånt här skulle hända ... Men är det verkligen nödvändigt att börja hacka upp varandra?"
Leopardmannen: "Du är inte rädd för ett litet snitt?"
Corto: "Nejdå, jag är inte rädd... Jag tycker bara det är fullkomligt onödigt... Det enda det möjligen kan leda till är att jag får stelkramp."

Pennan är mäktigare än svärdet - en stor penna och ett väldigt litet plastsvärd, eh...

2011-05-18T01:03:00.000-07:00

I höst ska jag leda en pluton på tio ut i skrivandets utmarker. Här är kursinformationen som ligger ute på Folkuniversitetets hemsida.
Ni som skriver därute, opublicerade eller publicerade, vad skulle ni vilja få ut av en skrivarkurs. Eller: vad skulle ni göra som kursledare? Är det något i den här typen av kurser som ni retat er på? Finns det några tankar om detta?

Feuerzeug eldar De döda

2011-05-09T02:25:00.000-07:00

Bloggerskan Feuerzeug har skrivit en recension av "De döda fruktar födelsen" som kan läsas här. Siska skrev i sin recension av boken att det är en idéroman och Feuerzeug är också inne på det spåret. Hon skriver också att: "Jag var faktiskt inte alls beredd på att läsa just den här boken. Jag trodde innan att den skulle vara helt annorlunda, eftersom den inte är lik någon annan bok riktigt. Det gick inte att förutse att den här boken fanns." Ibland blir jag gnällig över att jag är rätt marginaliserad på bokmarknaden, men det känns jävligt fint att vara oförutsägbar.
Feuerzeug är en metaltjej och jag har fått för mig att hon gillar SepticFlesch. Det gör jag med så därför saluterar jag henne med denna video: